The Last of Us: Part II Recension

Sju år efter The Last of Us är det äntligen dags att stifta bekantskap med uppföljaren. Naughty Dog hymlar inte med sina ambitioner kring sin skapelse. Det har varit en omtumlande resa och många sena kvällars sträckspelande. Robert har spelat och betygsatt ett av årets stora spelsläpp. Håller det måttet ända till den åtråvärda tian?

The Last of Us är ett kärt återseende

Få spel har lyckats beröra mig på djupet som The Last of Us gjorde. När spelet släpptes för sju år sen ritade Naughty Dog om regelboken för hur storytelling ska utföras i digital underhållning. Vänskapen mellan Joel och Ellie var ett skickligt hantverk i konsten att skapa en spännande upplevelse och samtidigt förmedla en känslosam berättelse. Tårarna var inte långt borta när de båda trasiga själarna prövades under sin farofyllda resa. Dialogerna och karaktärerna var så välskrivna att det kändes som att samexistera med ett parallellt universum bakom skärmen.

När eftertexterna väl rullade i samband med ankomsten till staden Jackson har jag fantiserat natt och dag hur nästa berättelse ska spinna vidare. Nätet dammsögs på nyheter med jämna mellanrum. Åtskilliga gånger fick jag läsa om de hårda arbetsvillkor som personalen fick utstå för att göra klart arbetet i tid. Men även vad som skulle komma från drömfabriken på den amerikanska västkusten.

Så kom utannonseringen och nedräkningen drog igång. Mina förväntningar var skyhöga, närmast gigantiska. En dag ramlade ett recensionsexemplar ned genom brevinkastet. Efter över tjugo timmars speltid och flera sena kvällar kan jag nu förmedla mina intryck om uppföljaren som risats och rosats. Nu är stunden inne att avgöra resultatet från sex års hårt arbete.

Ellie och Abby – karaktärerna som driver storyn framåt

Berättelsen introducerar parets tillvaro i den skymda staden Jackson, belägen i delstaten Wyomings lummiga skogar. Fem år har passerat och paret har etablerat sig i tillvaron. Ellie är en mer självsäker tonåring som börjar nosa på vuxenlivet. Relationen till Joel börjar knaka i fogarna när Ellie alltmer distanserar sig från honom. Istället riktas fokuset gentemot kärleksintresset Dina, en av Jacksons invånare. I samtalen mellan damerna dryftas allt mellan himmel och jord. Bekymmer och förhoppningar stöts och blöts kring det som äger rum i deras liv.

I samband med en konflikt gentemot en våldsam milisgrupp ser sig Ellie tvungen att ställa gärningsmännen till svars. Hon lämnar det lilla samhället bakom sig tillsammans med Dina. Dialogen och samarbetet mellan dem båda formar storyn som driver händelseutvecklingen vidare i spelet. Då och då skiftas fokuset tillbaka till Ellie och Joel under deras tidigare förehavanden. I en minnesvärd scen besöker paret ett övergivet museum. Efter att vandrat runt bland inventarierna hittas ett utställningsföremål av en rymdkapsel.

Båda sätter sig i den. Joel lämnar över ett kassettband till Ellie med en röstinspelning av Apollo 11-färden. När Ellie – i sin fantasi – upplever uppskjutningen är inte tårarna långt borta. Personkemin är fortfarande intakt och minnena från The Last of Us gör sig återigen påminda. Det är en magi som är svårt att beskriva i ord, snarare något som måste upplevas. Trots det allvarliga budskapet finns det ljusglimtar som berör och engagerar.

Här erkänner jag öppet den enda nackdel som The Last of Us: Part II uppvisar: svårigheten att slussa in det nya persongalleriet för att fylla Joels skor. Kritiken må vara orättvis då nya tider gäller men jag vill ändå påpeka detta från ett personligt håll. Hur jag än vrider och vänder är det fortfarande svårt att släppa paret som jag lärt känna under årens lopp.

Trots Joels viktiga roll försöker Naughty Dog göra ett allvarligt försök att introducera Abby, milisgruppens ledare, som spelets antagonist. När äventyret startar framställs hon och hennes kumpaner som kallblodiga mördare. Men ju mer djupare jag gräver, desto mer tar Abbys roll nya vändpunkter. Plötsligt får den unga damen en mänskligare sida när spelaren får bekanta sig med hennes verklighet och bakgrund.

Manusarbetet och interaktionerna mellan Abby och hennes vänner är rejäla. Inget lämnas åt slumpen för att bygga upp Abbys trovärdighet som huvudkaraktär. Under resans gång kommer både Abby och Ellie att ställas inför moraliska vägval där våldet spelar en central roll. Döden är hela tiden närvarande för att ständigt påminna om hur grym människan kan bli under extrema förhållanden. Ju nära upplösningen jag kommer, desto längre in i helvetet med de fasor som väntar längs färden.

Utan att avslöja alltför mycket överlåter jag till spelaren att utforska The Last of Us: Part II:s vidsträckta värld.

Ellie på häst i postapokalypsens Seattle.
The Last of Us: Part II, Naughty Dog.

I apokalypsens (vackra) skugga

Naughty Dog gör ingen hemlighet av att spelet tar plats i en värld präglad av kaos och undergång. Spelaren ska känna att civilisationen har upphört och ersatts av naturens järnhårda lagar. Överlevnad är prioritet nummer ett. Äta eller ätas. Skjut först och fråga sen. Med konsolens tekniska kapacitet är världarna mycket större att utforska.

Från att ha vandrat runt i snöstormar tas spelaren runt huvudsakligen i ödelagda stadskärnor av det forna Seattle. Terrängen är lagom linjärt utformad och lämnar utrymme att utforska miljön där tillfälle ges. Jag besöker bibliotek, skivbutiker, lägenheter och uteserveringar som alla har en historia att berätta där livet en gång frodades. Brev ligger utspridda vars författare berättar om viruspandemins utbrott och dess följder. Det är hjärtskärande att få ta del av vittnesmålen om mestadels ond bråd död.

Det händer ofta att stanna upp några minuter för att beskåda det geografiska finliret. Att bara stirra sig blind på ett vattenfall är i sig en ren fest för ögonen. Med tanke på det kommande generationsskiftet har Naughty Dog kramat ut varenda droppe från Playstation 4 för att maximalt skala upp spelets tekniska muskler. Föregångaren blev som bekant kulmen på den tidigare konsoleran och The Last of Us: Part II är inget undantag.

Grafiken och designen är extremt genomarbetad. Regissören Neil Druckmann har poängterat i intervjuer att The Last of Us: Part II är den största spelsatsningen i bolagets historia. Det är ett statement jag skriver under på. Njutningen att få se solen skina genom träden eller beskåda hur vatten droppar ned i pärlar är oslagbar.  Laddningstiderna är korta och bilduppdateringen är konstant stabil trots den massiva information som spelet rymmer. Jag är dock inte förvånad med tanke på vilka enorma grafiska produktionsvärden man satsade i Uncharted 4: A Thief´s End för fyra år sen.

Vill du få ut maximalt av det grafiska ögongodiset rekommenderas varmt en PS4 Pro tillsammans med en tv med HDR-upplösning. Då kommer du få en liten glimt av framtiden när nästa generations konsoler dundrar ut på bred front.

Snåla är silver men smyga är guld

I en värld där apokalypsen skördat sina offer är det viktigare än någonsin att bevara det man håller kärt. Precis som i föregångaren måste spelaren samla ihop resurser som ligger utsprida längs banorna. Varenda pryl jag plockar på mig får oerhörd betydelse för mitt avancemang. Tygtrasor, tomflaskor och tejp slukas glupskt av mina giriga händer från hylla till hylla.

När behovet är mättat plockas ryggsäcken fram där molotovcocktails, pilar och första hjälpen-förband craftas ihop. Vid arbetsbänkar uppgraderas vapenarsenalen för att matcha den högre svårighetsgraden. Filmikonen Rambo skulle känna avund med den arsenal jag släpat på, väl värdig en bestämd överlevare. Ett tips är att prioritera hagelgeväret med sin mastodonta eldkraft.

När resursbristen är så pass uppenbar gäller det återigen att vara sparsam på avtryckaren. Spelet uppmanar mig indirekt att smyga sig fram under största diskretion. Att direkt konfrontera motståndare med dragna vapen är ett recept på misslyckande. Likt en panter smyger jag genom det höga gräset och inväntar rätt tillfälle att slå till. Hjärtat pumpar när spänningen stiger sekund för sekund. Musiken ändrar plötsligt tonläge från dur till allvarlig moll. Närmare och närmare kryper Ellie den intet ont anande fienden innan kniven körs in i luftstrupen. Ett gurgel senare väntar nästa offer. Jag snirklar mig längre in i ett buskage. Blir jag påkommen är det bara att lägga benen på ryggen och springa för livet.

Kontrollen är perfekt avvägd. Jag känner mig aldrig klumpig i Ellies kläder. Med några enkla knapptryck hoppar jag mellan avsatser, hukar och springer mellan stock och sten. Kameran panorerar smidigt över kroppen, ett verktyg nog så viktigt för att få överblick över situationen och skapa en känsla av utsatthet. Kamerans positioner vid en närstrid skapar extra dramatik. Personligen känner jag hur det vrider i magen när yxbladet stöter in i buken på en av mina fiender under ett smärtsamt vrål.

Dynamiska strider höjer temperaturen

Striderna är en nagelbitare av högsta rang och är mycket mer krävande. Den artificiella intelligensen har höjts ett par snäpp. Den här gången kommunicerar fienderna aktivt med varandra och försöker lista ut var du befinner dig. Vid ett dödsfall påkallas andras uppmärksamhet som förflyttar sig mot den fallne kamraten. De klämmer sig genom smala springor, tittar under gömställen och omgrupperar sig när övermakten blir för stor. Då och då stöter jag på hundpatruller vars hundar aktivt spårar upp min närvaro, en liten nyhet som tillför ytterligare spänning. Men det är inte bara plågoandarna som fått oanade krafter.

Även mina kompanjoner är ärrade stridstuppar som vet vad som krävs i stridens hetta. De tar aktivt eget initiativ och täcker mig i kniviga situationer. Under en strid noterar en fiende mig och riktar pistolen åt mitt håll. Precis när skottet ska gå av hörs en knall. Vederbörande landar framför mina ögon med halva skallen bortskjuten. Fram kliver min partner och frågar om jag är okej.

Lika viktigt som att attackera är det att parera attackerna. Naughty Dog har lagt till en dodge-funktion via L1-knappen som gör att spelaren kan undvika smällar under närkamper och sätta in nådastöten när min motståndare sänker garden. Rörelsemönstret gör bataljerna mer dynamiska och tillför upplevelsen en extra krydda. Dock måste ett varningens finger höjas för det blodiga våldet. Minderåriga rekommenderas att inte ta del av spelet då ett flertal scener innehåller otäcka och blodiga sammandrabbningar.

Hatten av för Naughty Dog!

När slutet nalkats och eftertexterna rullar sitter jag i fåtöljen omtumlad och skakad. Under flera timmar i sträck har jag våndats över alla tragiska öden, slagits för mitt liv gentemot infekterade monster och krossat fler skallar än vad jag någonsin gjort under hela mitt gamerliv. The Last of Us: Part II är så proppat med innehåll att spelet nästan svämmar över av sin egen tyngd. Det rymmer hela spektrat av intryck där spelaren konstant hålls på alerten och samtidigt berörs som människa.

Äventyret och dess spelmekaniska ingrepp gör upplevelsen spännande att ta del av. Det är sällan någon tråkig stund mellan de olika scenerna. Allt känns sammanvävt till en fungerande helhet där alla bitar har sin plats i pusslet. Orkar du avsätta tiden som krävs har du en oerhört intressant resa framför dig bortom tid och rum. Ja, tiden kommer springa iväg ända in till småtimmarna när spänningen är på topp. Bara en kvart till, några sekunder till, en filmsekvens kvar…

Sammanfattningsvis vill jag säga att The Last of Us: Part II är ett mästerverk och ett riktigt, riktigt bra spel. Naughty Dog kan ta ett djupt andetag och känna tuppkammen växa några meter högre av vad de åstadkommit just nu. Bättre än så här spelmässigt kan det inte bli.

Summering
Naughty Dog har ett gjort ett enastående arbete med att spinna vidare på föregångaren. Allt är inramat i ett tydligt postapokalyptiskt tema, tillsammans med dramatik och välskrivna karaktärer. Spelupplevelsen är hutlöst spännande från start till slut, speciellt striderna vars dynamik är utmärkande. Det är svårt att anmärka på något, bortsett från svårigheterna för persongalleriet att konkurrera med Ellies och Joels relation. Många sena kvällar har det blivit men i slutändan har speltiden varit värt detta. The Last of US: Part II är ett riktigt bra spel som förtjänar en hedersutmärkelse när spelåret 2020 ska sammanfattas.
Bra
  • Utsökt grafik till minsta polygon
  • Spännande och utmanande strider
  • Undergångstemat är mästerligt utformat
  • Välskrivna karaktärer
  • Fantastisk design sett till innehåll och variation
  • Ett narrativ som skakar om, berör och vägrar släppa taget
  • Hutlöst spännande - svårt att släppa kontrollen
Sämre
  • Svårigheten att släppa personkemin mellan Ellie och Joel
  • Bitvis långdragna dialoger
10
Perfekt
Hösten 1993 introducerades jag till spelvärlden med ett SNES och Super Mario World. Sedan dess har konsolerna och spelen rullat på genom åren. När jag inte spelnördar arbetar jag som lärare och tränar på gym. Anser att Resident Evil 2, Super Mario 64 och The Legend of Zelda: Ocarina of Time är de bästa spel som gjorts.

Vad tycker du?

4 1

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.