Yo-kai Watch är ett fenomen som inte riktigt slagit genom hemma i Sverige. Precis som Pokémon och Digimon går spelet till stor del ut på att samla och träna varelser. Yo-kai Watch Blasters är en spinoff (baserat på multiplayerläget i 2:an) som lever på samma premiss men som flyttar rollspels- och äventyrsgenren till ett mer actionfokuserat upplägg. I egenskap av sidospår är det en måttligt underhållande, fristående spelupplevelse som knyter an till huvudspelen med igenkänning. Tyvärr blir kopplingarna till föregående spel allt för framträdande och minimalt med arbete har gjorts för att anpassa spelmekaniken till miljöerna.
Yo-kai Watch Blasters finns ute nu till Nintendo 3DS.
Whack ’n smash
Farma orbs blir lättare efter att du låser upp online multiplayer.
Den allra största skillnaden från föregående spel är stridsmekaniken. Där du i tidigare spel gav understöd till dina stridande Yo-kai i ett slags automatiserat turordningsbaserat stridshjul, styr du här deras anfall direkt i en öppen stridsarena. De som spelat Diablo eller något annat hack ’n slash känner genast igen sig. Varje Yo-kai har ett par attacker kopplade till Y-X-A medan B används till att springa. Utöver det kan varje Yo-kai aktivera sin Soul Time efter att ha laddat upp mätaren för att utföra extra starka attacker eller effekter.
Upplägget är enkelt men ger möjligheter att utföra tekniker och koordinerade anfall. I spelets senare skede och i vissa sidouppdrag kan bossar bli riktigt utmanande, då är en lätt kontroll uppskattad. Vidare kan alla Yo-kai bära vapen eller rustningar och andra föremål som ökar deras stats. Dessa kan craftas med diverse föremål du hittar under uppdragen eller köpas för orbs, en valuta du även använder till att gå upp i level och köpa eller uppgradera föremål. Eftersom valutan har så många användningsområden blir spelaren tvungen att vara ekonomisk – i alla fall tills orbsen flödar in på kontot.
Tillbaka till Springdale
Yo-kai Watch Blasters är precis som föregående spel uppdelat i kapitel inramade som avsnitt i en teveserie. Och precis som föregående spel utspelar sig Blasters till stor del i Springdale, samma stad vi redan stiftat bekantskap med både det första och andra Yo-kai Watch. Även om Springdale är en go och mysig stad som emulerar Japan ypperligt är det lite tröttsamt att gå upp och ner för samma gator en tredje gång.
Bossarna är spelets höjdpunkter.
Vad som är irriterande är att Springdales relativt stora ytor gör majoriteten av uppdragen till långa promenader. Många av uppdragen består i att besegra elaka Yo-kai som lösdriver på stans gator, vilket resulterar i att flera minuter spenderas på att jaga runt på dessa fiender. Här kan också poängteras att gatorna är tomma på människor, så de sedvanliga interaktionerna mellan Yo-kai och invånare existerar inte. Varje uppdrag har en generös timer men det finns ingen motivation att utforska Springdale den här vändan eftersom det inte finns något att hitta bortsett från ett par värdelösa onigiris – och vem äter mat som legat på backen?
I föregående spel har det väckts en känsla av nyfikenhet när man spankulerat, då du aldrig riktigt vetat vad som fanns bakom nästa hörn. Föremål och speciella Yo-kai att rekrytera var varsamt strösslade över kartan. Men i Blasters jäktar du genom uppdragen för att få så bra poäng som möjligt och eftersom rekryteringsprocessen är helt slumpartad i Blasters finns inte samma möjlighet att ’headhunta’, vilket leder till att miljöerna blir platta kulisser.
Uppdragen i sig är enkelspåriga och fantasilösa. Många gånger handlar det om att besegra fiender, andra gånger ska du plocka upp saker vaktade av fiender. Ingen större variation finns att tillgå bortsett från de olika bossarna som faktiskt är roliga och utmanande. Dessvärre är det för många tråkiga sektioner mellan bossarna och jag upplever flera gånger tristess i transportsträckorna mellan de roliga fighterna. Den här känslan färgar tyvärr övriga aspekter av spelet. Skämten blir ihåliga, mimiken tråkig och storyn blasé. Hade det funnits någon form av variation i miljö eller mekanik under uppdragen kanske ett engagemang hade väckts, men som spelet är strukturerat nu är 90% av Blasters monotont arbete.
En parentes
Högkvarteret är spelets hub.
En av styrkorna i Yo-kai Watch Blasters är hur det uppmuntrar till spel online, byten med andra spelare och kontakt med kollektivet. Dessa funktioner är något som Yo-kai Watch strävat efter i alla spel och som har byggt (i alla fall i Japan) en lojal fankrets. Event och belöningar droppar in i spelet konstant och underlättar i grinden efter starka föremål och Yo-kai.
Yo-kai Watch Blasters är en slags parodi på Ghost Busters, vilket i sig är ganska roligt, och mellan varje uppdrag återvänder du till ditt högkvarter (som är en gammal brandstation i tegel). Där utför du alla dina ärenden och förbereda inför nästa uppdrag. Självklart åker du ut på jobben i en vit likbil med sirener och blåljus!
Blasters är i sin helhet inte ett dåligt spel. Det är polerat, buggfritt, laggfritt, mekaniskt stabilt och grafiskt tilltalande. Humorn är i sin essens spot on (om du inte låter dig dras ner av allt det tråkiga), med både ordvitsar, popkulturella referenser och gammal hederlig slap stick och prutthumor. Tyvärr dras helheten ner av dåligt strukturerade uppdrag, återanvänt material och livlösa miljöer. Spelar du Blasters tillsammans med några vänner lokalt eller över nätet flyttas troligtvis skavankerna till ditt periferi, men går du in i Blasters som en single player är risken överhängande att du blir uttråkad.
