Destiny 2 Recension

PC Playstation 4 Xbox One

Jordens öde står på spel och du är den enda som kan rädda dagen. Sammanför ditt team och förbered er på strid. Fienden är en av de farligaste ni hittills ställts inför och väcker frågan: vad är det egentligen som gör oss till Guardians? Välkommen till Destiny 2!

Jag är på många sätt glad över att jag inte jobbat hos Bungie under senaste tiden. Den i det närmaste obeskrivliga pressen som måste legat på deras axlar sedan Destiny hamnade i köparnas förväntansfulla händer kan inte ha vart skoj. Jag var aldrig en av dem som köpte originalet tidigt utan har på senare hand fått uppleva spelet. Jag har däremot fått höra skräckhistorierna berättade för mig i efterhand. Destiny har dock alltid funnits där i bakhuvudet ända sedan Halo: ODST släppte subtila hintar om att något var i görningen. Ett par år senare sitter även jag där, fast och förväntansfull inför Bungies hett efterlängtade uppföljare. Resultatet av deras hårda slit? Låt oss börja med själva storyn.
(Förf.anm: Recensionen kommer uppdateras något efter den 13 september 2017, då spelets raid släpps.)

Början på slutet

Det första som händer när jag slår på spelet är att The Tower, platsen som vi ägnat oerhört mycket tid åt att sparka på lila bollar, blir totalt demolerat. Det är Ghaul och hans legion av den fruktade rasen Cabal som knackar så hårt på dörren att hela tornet blir mer eller mindre ödelagt. Min Guardian flyger intet ont anade in i ett enormt rökmoln och möts av desperata röster som ber mig att skynda mig in och hjälpa försvaret. Jag rusar in, vapnen dragna och krafter redo och möts av en tillsynes oändlig här av enorma Cabal-legionärer som vildsint skjuter allt som inte andas genom en gasmask. Jag och mina överordnande formar en sorts desperat plan som slutar med att jag kastas upp i Ghauls självaste flaggskepp för att förstöra det inifrån. Vid det här laget har det satts en sorts maskin runt The Traveler, den tingest som i första spelet gav mänskligheten ”Ljuset”, som vi sedan använt för att frammana de krafter vi besitter i spelet. Denna maskin skär bort min kontakt med ljuset och Ghaul börjar stolt proklamera sin egen överlägsenhet. Kort därefter sparkar han mig över kanten och ser på när jag faller ner mot avgrunden. Det är början på slutet.

Har du dessutom klarat av originalet och fortsätter med din karaktär får du en redigt fin tillbakablick över dina framgångar i Destiny. Riktigt trevligt!

Det är med andra ord en sjuhelsikes start på Bungies rymdopera och den blir bara bättre därefter. Det sved lite i hjärtat när Ghost, din trogna följeslagar-AI, med bruten rösten försöker förstå läget. Du är på gränsen till död under spelets andra uppdrag och känslan från att vara en ostoppbar kraft till svagare än gamlingen på Ica är smärtsam. Det är också ett snyggt drag av Bungie för att sätta ton på äventyret samt visa upp att det faktiskt finns en story i Destiny 2! Jag får i närmast kravla mig bort från staden vi försökt beskydda och får hjälp av en ny karaktär, Hawthorne, som leder oss till en gammal farm som ligger i utkanten av staden. Där vilar vi upp oss och samlar kraft, för det ligger på dig att sammanfoga ditt gamla gäng bestående av Zavala, Ikora Rey samt Cayde-6, som alla flytt till olika planeter och månar för att söka efter svar om hur Ghaul ska besegras. Denna resa tar dig till nya platser i vårt solsystem och du får lära dig att det är mer än bara Ljuset som gör en Guardian.

Ingen har nog undgått ett av fansens största klagomål gällande det första spelet. Det var knappt någon story alls i det och den som fanns var presenterad mestadels i så kallade ”Grimoire cards”. Nackdelen var att du behövde ladda ner en app för att kunna ta del av den. Denna designmiss började Bungie rätta till i första spelets första riktiga expansion, ”The Taken King”, men skadan var redan skedd och det var svårt att styra skutan rätt. Detta till trots så blev Destiny något av en succé och Bungie kunde med relativt gott samvete jobba på uppföljaren. Denna gång är målet att presentera allt som spelet har att erbjuda i spelet. Grimoire cards är ett minne blott, numer kan du utforska världarna och ta del av deras rika historia i egen takt på plats. Varje värld har en unik berättelse och det finns gott om sidospår att villa bort sig i, allt ackompanjerat av karaktärer du möter längs vägen och som erbjuder mer detalj till platserna du utforskar.

European Dead Zone agerar skådeplats i början av spelet. Det är täta skogar, lurig dimma och rostiga, föråldrade komplex där fiender lurar kring varje hörn och stämningen är stundtals riktigt atmosfärisk.

Borta är också det första spelets ideliga hoppade ut och in i ”orbit”, en sorts glorifierad laddningszon som du var tvungen att vänta i även om nästa uppdrag var 5 meter ifrån dig. I Destiny 2 kastar du dig sömlöst mellan världar och har en oerhört händig karta som visar precis var uppdrag, regionskistor och ”Lost Sectors” finns. Du behöver inte hoppa ut i orbit för att ta nästa uppdrag utan går in på kartan, trycker på uppdraget och sedan på ”Launch”, så är du på god väg. Oftast räcker det med att du knallar upp till en flagga i marken och håller in fyrkant, så är du igång redan på plats. Med fler än en landningszon på de olika kartorna har de blivit mycket mer användarvänliga och lättnavigerade. Laddningstiderna mellan alla platser du besöker är förvånansvärt korta. Detta uppskattas givetvis enormt då du i spelets andra halva kommer flyga kors och tvärs mellan de fyra nya världar som du kommer besöka under spelets gång. Spelets huvudhandling låter dig även få en duktig överblick över dessa världar och du får en god försmak på alla de aktiviteter som senare expanderas i end game.

Vi har räddat galaxen, släppt ut katten och laddat kaffekokaren, vad nu?

Destiny vore ju inte ett MMOFPS om det inte fanns rikligt med saker att göra, eller? Denna fråga passerade helt obemärkt förbi under utvecklingen av första spelet där alla kartor ekade tomt mellan expansionerna. Bungie insåg att det inte riktigt gick att släppa nytt material åt fansen med så lång tid emellan utan att se till att det fanns något att göra under den tiden folket väntade på nästa stora grej. Detta har ändrats i och med Destiny 2 och där vi tidigare såg ödemark ser vi nu en uppsjö av äventyr, uppdrag och publika events som alla sker simultant. Vart du än vänder dig och vilken värld du än står på så finns i princip alltid minst tio saker att sätta igång. Du har dessutom numer en karaktär som representerar en faktion på varje planet, som du kan lämna in små tokens du hittar under dina uppdrag i utbyte mot ny utrustning och annat smått och gott (däribland shaders, nya danser och emotes, vapenmodifieringar och en del annat).

Av det som är nytt så är det ”World Quests” samt ”Adventures” som är bland det roligaste du kan göra i spelets PvE. World Quests består av fyra långa uppdrag som finns på varje värld, där du får ta del av en unik berättelse om just den världen och dess faktionsrepresentant. Det är riktigt välskrivna berättelser som ger dig en djup inblick i det universum som Bungie knåpat ihop och är ett bra sätt att få storyn att fortsätta även efter det sista huvuduppdraget. Adventures är lite kortare uppdrag där du oftast ska undersöka en plats lite närmare och sen panga lite aliens. Med det sagt så finns det även en del Adventures som är redigt berättade och om du tillhör skaran som läst på om den lore som finns i bakgrunden så blir du belönad på roliga sätt. Bungie är trots allt duktiga på att skapa intressanta världar.

Strikes gör ett kärt återbesök, något som var givet redan från start. Detta är alltså längre uppdrag som du utför med två andra spelare. Det är lätt att glömma att Destiny 2 är ett sorts MMO, där spelare springer runt i världen, när det finns så mycket för den ensamme att göra. Du kan antingen slå dig ihop med två vänner eller testa lyckan med två helt okända människor för att klara av dessa uppdrag. Det som däremot skiljer sig med strikes är du inte kan välja dem själv än så länge, utan får förlita dig på en spellista där dem roterar slumpvis. Detta kommer nog dock ändras på när det tillkommer fler strikes.

En av dessa strikes är Pyramidolon, som visar på helt fantastisk design och det visuella får dig att tappa hakan flera gånger.

Det finns 5 stycken strikes (6 om du spelar på PlayStation) som följer med från start och du kan räkna med att det kommer droppa in många fler. Bungie har lovat att dem lärt sig sin läxa och ska satsa på att erbjuda mer innehåll mellan de större släppen.Strikes kommer även i svårare versioner där du numer har en tidsgräns på dig och måste verkligen samarbeta med två andra spelare för att ta dig igenom dessa helskinnad. Det tillkommer även andra ”modifiers” som kan göra livet lite lättare under dessa utmaningar, även om det fortfarande ställs stora krav på er som spelare.

Det som däremot inte kommit med från start är spelets första Raid. Jag kan inte säga så mycket om den för tillfället, utan kommer uppdatera texten senare när jag fått spela igenom den ordentligt. Skulle jag döma av tidigare raider så är det ofta här som Bungie verkligen briljerar och sätter hårda krav på 6 spelare som i enad koordination jobbar sig genom de svåraste utmaningar som spelet har erbjuda.

Det går även att testa sina vingar i spelets PvP, som i Destiny 2 gjorts om till 4v4 från originalets 6v6. Denna förändring tycker jag personlig är trevlig då matcher oftast blir tätare och mer intensiva. Det känns även som att alla spelare faktiskt räknas denna gång, speciellt i spelets Survival mode, där du och ditt lag har ett begränsat antal liv att dela på. När dem är slut är det finito.

PvP:n har även delats upp i två lägen, Quickplay och Competetive. I quickplay spelar du mest för skojs skull och matchas ihop med spelare av alla möjliga nivåer medan du i competitive matchas med spelare närmare din egen nivå. Detta för att du ska få en så jämn upplevelse som möjligt samt att du alltid ska känna dig utmanad och motiverad att bli bättre.
Det går än så länge inte att välja matchtyp själv och privata matcher finns inte vid lansering, båda sakerna kommer med största säkerhet att läggas till vid senare skede.

Form och funktion, design och filosofi

Destiny 2 är snyggt, det ska sägas rakt av

Destiny 2 är redigt vackert att titta på. Det spelar ingen roll om du går i trånga korridor eller på de mest öppna av landskap. Bungie har i många fall trollat med knäna och levererar en upplevelse som andas bra design rakt igenom. Eldstrider lyser som fyrverkerier av partikeleffekter som kastar ljus och skuggor omkring sig, himlen är fylld av detaljer och du ser andra planeter som tornar upp sig bredvid den värld du besöker. Det märks att designteamet i Bungie har jobbat natt och dag för att ge oss fyra helt unika världar där designen varierar något så in i bomben.

Från Jorden som vi alla kan vid det här laget till månen Titan, där meterhöga vågor slår mot enorma oljeriggar människor satt upp hundratals år sedan, som i sin tur är infesterade av den larvliknande rasen The Hive; till Nessus där The Vex nästan assimilerat hela planeten och enorma rektangulära objekt utgör majoriteten av landskapet; till månen Ios märkliga geografi. Med tanke på hur mycket utforskande det finns att göra på varje värld misstänker jag att filosofin har varit att det ska vara kul att vara där länge. Efter flera timmar slås jag ändå av hur vackert spelet är rent estetisk och hur svårt det är att inte bli fascinerad av allt som byggts upp.

Nessus har även en obehaglig grön atmosfär. Är det radioaktivt måntro?

Det finns inte mycket mer att säga om den visuella designen, annat än att det är svårt att inte bli hänförd av den när man ser den in action. Efter ett tag märker en dock av en del små ”artefakter” här och där, så som taggiga kanter och att vissa objekt byter textur när du närmar dig. Detta är dock verkligen inget som stör, utan enbart något som den mest petige kommer att upptäcka. Det ska dock bli intressant att se hur spelet kommer se ut när det släpps på PC i oktober och det grafiska når nya höjder. Jag är orolig för att jag inte kommer ta mig ut speciellt mycket under vinterhalvåret.

Det märks att Bungie har haft friare händer gällande kraften i hårdvaran. Nu är det next gen som gäller till hundra procent och det märks. Där det i Destiny 1 var sparsamt med gräsplättar ligger numer enorma ängar och spelets skyboxes (som jag redan nämnt som hastigast), som varit lite av en trademark för studion sedan Halo: Combat Evolved visas nu upp i sin fulla prakt. Även reflektioner i vatten och andra ytor är grymt välpolerat och ytorna vi rör oss på är befolkade av fiender och andra djur som springer omkring. Det är en mer levande värld som känns äkta, till skillnad från tomheten i det första.

Musiken och ljuddesignen är även det av högsta klass. Det är redigt tryck i vapnen, alla förmågor exploderar i distinkta ljud och fienderna skriker till höger och vänster. Det har jobbats mycket för att just ljuddesignen ska bli så inlevelsefull och häftig som möjligt och här har de lyckats extremt bra. Dessutom förändras ljuddesignen när du spelar i PvP, så att vissa ljud förstärks (så som när din motståndare aktiverar sin superförmåga) och andra skalas ner (dina lagkamraters skott och fotsteg). Detta bidrar till en spännande ljudmatta där tystnaden kan blir riktigt obehaglig vid tillfällen.

Musiken håller däremot inte tillbaka. Soundtracket är både episkt och storslaget. I spelets kritiska storymoment brassas det på med en rejäl orkester och de mer emotionella inslagen får en avskalad stråksektion. Det erbjuds även riviga gitarrer, häftiga trumgångar och slagverksektioner som för minnena till Halo. Du som investerat i ett par sjysta hörlurar eller ett bra ljudsystem får valuta för pengarna i Destiny 2. Bara att berömma för goda mixar, helt enkelt.

Ending with a nice bow and tie

Destiny 2 är ett spel som imponerar. Det har utvecklats under mycket press och höga förväntningar, dock anser jag att det levererar på i princip varenda punkt. Det finns såklart några skavanker, så som att huvudhandlingen känns aningen rushad mot slutet, vid vissa tillfällen har den sociala hubben struntat i att ladda viktiga karaktärer samt att servrarna kraschar ibland. Det går dock att rätta till majoriteten av alla de negativa saker jag upplevt så här långt och i slutändan har Bungie levererat en gedigen produkt. Med två expansioner på horisonten samt en uppsjö av mindre aktivitetsuppdateringar (även om det finns så mycket att göra redan vid start) har vi ett spel som kommer räcka länge, samt förhoppningsvis vinna tillbaka vårt förtroende för Bungie. När de vill, då kan de!

Bra

  • Stora, vackra ytor att springa på
  • Massor av aktiviteter att hålla på med
  • Bra matchmaking i PvE samt PvP
  • En handling! Bara det liksom

Mindre bra

  • Farmen som hypats används inte så mycket
  • Vissa serverproblem
  • Man kan inte adoptera en kyckling
  • Handligen känns lite rushad vid tillfällen
9

Världsklass

Stor spel- och filmentusaist som prompt hävdar att pixel- och spritegrafik är det bästa som hänt världen. Utvecklar småspel, fotar och pysslar med musik alldeles för mycket.
Anser att spel är konst, tar gärna upp diskussionen med folk som anser otherwise. Utöver det en rätt chill, kaffeberoende (maler egna bönor!) gamer som inte backar på utmaningar.
Orerar gärna högt och ljudligt om Hideo Kojimas briljans och Metal Gear-seriens storhet.

Glömt lösenord

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com