Final Fantasy XII: The Zodiac Age Recension

För de flesta är deras favoritspel i Final Fantasy-serien samma spel de klarade av först. Det är med andra ord en väldigt känslomässig koppling många har till sin "första gång". I mitt fall får min FF-debut i Final Fantasy VI dela platsen i hjärtat med Final Fantasy XII. Jag ska berätta varför.

Final Fantasy-serien är en speciell sådan och med Final Fantasy XII: The Zodiac Age får vi återigen ta del av en av mästerverken. När JRPGs fortfarande var en standard för vad rollspel skulle vara var Hironobu Sakaguchis spelserie en av de största. Han har varit delaktig i i centrum från start, men har sakta rört sig utåt i cirkeln med varje spel. När Final Fantasy XII släpptes för elva år sedan hade Sakaguchi redan lämnat Square, som tre år tidigare slagits samman med Enix.

Final Fantasy XII stack ut mycket från serien av flera anledningar- Det var inte Nobuo Uematsu som hade skrivit musiken, till exempel. Denna gång var det Hitoshi Sakimoto (Final Fantasy Tactics) och Hayato Matsuo (Front Mission 3) som stod för musiken istället. Med ett helt nytt stridssystem som helt slopade den turbaserade mekanik som tidigare spel haft skapade de en helt ny gameplay för serien. Rent estetiskt kunde det jämföras med Final Fantasy XI, det första onlinespelet i serien. Med sin sömlösa fighting som saknade både stridsmusik och random encounters skapades en mer öppen känsla som mer påminde om MMORPGs och gav spelet en helt annan känsla.

För längesedan, i en galax långt, långt borta…

Spelet tar plats i Ivalice, precis som Final Fantasy Tactics och tillsammans med artstyle av Hideo Minaba, samma artist som jobbade som art director på sagda taktikspel, får vi en påtaglig flashback till den värld som vi tidigare sett. 3D-modellerna återger denna artstyle på ett fantastiskt sätt och jag vill verkligen se mer äventyr som tar plats i Ivalice i framtiden. Storyn är väldigt politisk och för många känns det nog bekant, då den kronologiskt första Star Wars-trilogin redan var utkommen då. Det är med andra ord ett väldigt politiskt narrativ och det handlar inte om att rädda världen från en galning med kosmiska krafter, utan snarare om att försvara sitt lilla utsatta land mot ett ondskefullt imperium som på militärisk väg försöker ta över det. Den fantastiska fantasykänslan finns ändå där och tillsammans med de ändlösa referenserna till Star Wars originaltrilogi är det svårt att inte få den känslan.

Han Solo och Chewbacca har aldrig varit så snygga som de är här.

Du tar rollen som Vaan, en föräldralös tonåring som drömmer om att bli en luftpirat (Luke Skywalker). När han träffar Balthier, en luftpirat och charmör med ett eget skepp, samt dennes medarbetare Fran, en viera (inte människa) är det svårt att inte tänka på Han Solo och Chewbacca (även om Fran är så mycket coolare än Chewbacca, både visuellt och personligt). Att Balthier är jagad av en icke-mänsklig prisjägare (spelets Greedo/Boba Fett) gör knappast saken sämre. Tillsammans lyckas de springa in i Ashe, en mystisk dam vars öde kommer avgöra Dalmascas framtid (Leia, någon?). Tillsammans med spelets absolut coolaste karaktär (kan vara personligt) Basch, en krigsfånge som blivit dömd för förräderi, ger de sig ut på jakten efter sanningen och att befria Dalmasca från imperiet. Trots fyrtioelva referenser till Star Wars är det inget som förstör upplevelsen. Karaktärerna är sina egna och de känns trovärdiga. Premissen är knappast unik för Star Wars och fungerar alldeles utmärkt i det här sammanhanget.

Musik som trollbinder

Jag brukar dela upp film- och spelmusik i två huvudsakliga kategorier – den med ikoniska melodier som mycket väl kan stå på egen hand och den som på ett mer generiskt, orkestrerat sätt hjälper till att bygga en subtil men stark känsla och atmosfär i sitt sammanhand. John Williams är bra på både och och faller i den tredje, lite ovanligare, kategorin av hybrider. Där hittar vi en salig blandning av orkestrerad musik som ibland knappt märks av, men ibland kommer med melodier och ljudbilder som omöjligen kan misstas för något annat. Det är melodier vi minns och som så starkt tar oss tillbaka till de händelser de har orkestrerat. Harry Gregson Williams är ytterligare ett bra exempel på det, med sina alster i Filmer som Enemy of the State, Man on Fire och spel som Metal Gear Solid-serien.

Världen och musiken är spelets Yin och Yang – de två krafter som skapar vad som är Final Fantasy XII.

Hitoshi Sakimoto har lyckats skapa en ”hybrid” när han skrev musiken till Final Fantasy XII. Ibland är den väldigt subtil och mest bara är där, andra gånger är det melodier som du inte bara kan släppa. Hör du den här musiken utanför spelet vet du precis vart den kommer ifrån. Bossmusiken är en av de absolut bästa jag har hört, med en känsla av storslagenhet och epik, blandat med den spännande, ödesmättade känslan som hela tiden finns där. Det är ljust, hoppfullt, men så otroligt jävla häftigt i sitt sammanhang. All musik följer särskilda tongångar och skalor som binder ihop hela soundtracket på ett väldigt snyggt sätt.

Minnesvärda karaktärer

Något som störde mig i Final Fantasy XIII var hur alla karaktärer kändes som karikatyrer på stereotypa protagonister; det var löjligt optimistiska, lallande idioter, killar som ville rädda alla och hela tiden var alldeles för pepp för att kunna backa upp det, m.m. Lightning som ses som den känslomässigt förstoppade i gänget är den som tilltalade mig mest då hon inte var tvungen att vara så extremt överdriven. I Final Fantasy XII känns de mycket mer naturliga. Vaan är en gnällig skitunge som är en ”snygg” variant av Långben – en comic relief som snarare känns som den där dryga jäveln du inte vill ha i sällskapet, men då personen ifråga inte är elak är det svårt att säga ifrån. Hans bästa vän Penelo är mycket mer tilltalande, även om hennes roll är ganska passiv och mer ett verktyg för att skapa en personkemi mellan henne och Vaan. Som huvudperson har han en väldigt sekundär roll i det hela, då de som stjäl rampljuset med sitt narrativ är Ashe och Basch, tillsammans med Balthier och Fran.

Balthier, Basch och Fran – tre av de mest minnesvärda och snygga karaktärerna i spelet.

Balthier och Fran är karaktärer jag verkligen gillar, mycket för att de har den där typiska kärvänliga-rebell-duo-känslan över sig. Han är charmig och lättsam, medan Fran är mer samlad och cool. Båda två är roliga att lyssna på och jag förälskade mig litegrann i Frans engelska röstskådespelerska (Nicole Fantl). Ashe känns som en förebild till Lightning i uppföljaren. Hon är en av de intressantare karaktärerna då hon försöker hålla sig samlad och cool, men hennes känslor bryter igenom ibland. Att hon har mycket på sina axlar är ingen hemlighet och karaktären visar det väl. Min absoluta favorit är dock Basch. Första gången du hittar honom hänger han i en bur, utmärglad och skäggig (och så tuffsnygg!). Jag har haft en crush på honom sedan jag spelade originalet och märker nu att den sitter kvar. Han är den förrådda veteranen som gör comeback och äger med sin expertis. Att han är vapenbroder med Vossler (röstad av Nolan North på engelska) gör inte saken sämre. Jag vill se ett spel med de två karaktärerna då de har en särskild personkemi som jag tycker om.

Åh Basch…varför är du bara hittepå?

En helt ny vääärld…

Trots att vi gör ett återbesök till Ivalice efter Final Fantasy Tactics är det en otroligt fin värld som känns rolig att utforska även idag. Spelet är nu elva år gammalt men det har åldrats med otrolig värdighet, särskilt efter ansiktslyftet med The Zodiac Age. Det är kanske inte lika knivskarpt som den senaste utgåvan i serien, men den ger en genuin känsla av nyfikenhet och förundran och den får mig att vilja utforska allt. Områdena är ibland lite tomma, men det ger en känsla av storslagenhet snarare än att utvecklarna bara har stretchat ut den för att kunna skryta om storlekar (hej Bethesda). Musiken är verkligen perfekt för de olika miljöerna och även om den ibland blir lite intetsägande gör den precis vad den ska göra på ett mycket bra sätt.

Bossarna blir storslagna med inte bara ett fantastiskt soundtrack, men även med den visuella dramatik en löjligt fet livmätare erbjuder. Det her en skön retrokänsla som är ovanligt välkommen i ett genre baserad på matematik och statistik.

För alla FF-fantaster från PS1- och PS2-tiden kommer alla cutscenes vara ett välkommet inslag. Idag är det mesta in game-grafik, eller helt enkelt så nära den att en inte tänker på det. Här får vi mumsiga filmsekvenser som känns belönande med överlägset snyggare grafik. En annan rolig detalj är att bossar har en faktisk livmätare, inte osynlig HP i siffror som vi får läsa och gissa oss till. Som Soulsborne-fan är det roligt att se den där galet långa livmätaren som sträcker sig över hela skärmen, bara för att sakta hackas ned av våra hjältar. De ger en särskild retrokänsla som passar in väldigt bra och det känns skönt att faktiskt kunna se hälsan på de fiender du tänker slå ihjäl. Striderna kan även planeras med hjälp av gambits som låter dig placera olika kommandon i prioritetsordning på vardera karaktär. Det är en otroligt roligt system och gör spelkänslan en stor tjänst, även om det innebär att de flesta strider blir automatiserade.

Med gambits kan du skräddar sy varje karaktär till deras jobb och få dem så effektiv som möjligt i striderna. Penelo är min White Mage, så hon sköter healíng först och främst.

Så vad är nytt i The Zodiac Age?

The Zodiac Age erbjuder oss samma spel som vi blev kära i för elva år sedan, men de nya finesserna sträcker sig långt över uppskalad grafik med lite fräsigare texturer. När du startar spelet får du bl.a. välja om du vill ha originalmusiken eller en nyinspelad, orkestrerad version av den. Skillnaden är inte jättestor, men alternativet finns där. Du kan även välja om du vill ha engelska eller japanska röster i spelet. Efter att ha spelat några timmar med de engelska rösterna kan jag konstatera att många av den är riktigt bra röstmässigt (John DiMaggio, Nolan North, m.fl.), men de har i princip bara klippt in ljudet från originalspelet, vilket hörs. Det låter komprimerat och skär sig kvalitetsmässigt mot musiken, för att inte tala om mixen när det kommer till ljudeffekter och soundtracket. Jag fick sänka talet avsevärt för att ge det en bra balans. När jag väl bytte till japanska märkte jag dels att spelet är synkat efter japanska röster, men även att de nyinspelningar som de gjort håller en helt annan kvalitet som ljudbilden är mycket bättre. Med bl.a. ”Sanji” från One Piece som Balthier har vi ett gäng rutinerade röstskådisar på den japanska sidan också, På med undertexter så är det bara att köra.

Varje karaktär får välja en av tolv klasser (senare en till) som de kan uppgradera för att på mer HP, mer skada, tillgång till nya vapen och rustningar, m.m. Det är en klar uppgradering av det tidigare systemet och roligt att jobba med.

Det grid-baserade licenssystemet som spelet använde i originalet finns kvar, men denna gång får du välja ett av tolv yrken innan du tilldelas ett ”licensbräde” som du kan låsa upp. Tänk efter ordentligt, för när du väl har valt ett jobb är det låst till den karaktären. På detta vis blir karaktärerna mer personliga och det går inte att skapa sex nästintill likadana karaktärer. Senare i spelet kommer du kunna låsa upp ytterligare ett jobb (hur tänker jag inte säga!) vilket ger dig möjlighet att lära dig alla jobb som erbjuds. Med detta i åtanke kan det vara bra att planera därefter. Ekonomin av licenspoäng (LP) som spelet använd har även justerats en del. Minns jag inte helt fel fick du tidigare LP när du gick upp i level, varpå du kunde låsa upp en licens. Nu får du LP för varje besegrad fiende. Detta gör att de olika licenserna givetvis kostar mycket mer att låsa upp, men skapar ett mycket roligare grindsystem. Tillsammans med möjligheten att dra upp tempot kan du grinda mycket mer effektivt om så önskas. Som hängiven grindare (både musikaliskt och i spel) är det här helt okej. Det gamla systemet fungerade, men det här är en klar förbättring av det.

Det finns en hel del att låsa upp och med nya fast forward-systemet blir grinden så mycket trevligare.

Kortfattat:

Final Fantasy XII är ett av de roligare spelen i serien och redan till PS2 var det riktigt bra. Med The Zodiac Age har de gjort spelet ännu bättre och det här är definitivt en av de starkare RPG-spelen därute just nu. Med fantastisk musik och ett väldigt roligt uppgraderingssystem kommer det här spelet kunna erbjuda en hel del timmar av underhållning. För troféjägare erbjuder det en hel del skoj också och jag vet att det här kommer bli ett spel jag kommer försöka skaffa platinum i. Det här är en kärlek från förr som kommer tillbaka och det är svårt att inte studsa på plats och pipa förtjust med ett stort leende då.

Bra
  • Fantastisk musik som målar upp atmosfären
  • Mycket att utforska och ett sömlöst stridssystem
  • Uppgraderingarna gör ett bra spel bättre
  • Basch. Mmm...
Sämre
  • Det engelska rösterna är slappt inklippta
  • En slutboss som känns antiklimaktisk
  • Vaan
9
Grymt

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas.Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com