Blanc släpptes alltså på Alla hjärtans dag, och jag har sett fram emot det något enormt. Jag är såpass ruttet romantisk att jag brukar välja Valentin som en av mina arbetsfria dagar varje år, och försöker om möjligt spendera den med min käresta, på ett eller annat sätt. För det mesta brukar vi titta ikapp någon serie eller gå på bio och/eller äta ute, men får jag bestämma blir det gärna ett mysigt samarbetsspel.
Genom åren har vi spelat genom allt från mästerverk som It Takes Two till oslipade inte-riktigt-diamanter så som Degrees of Separation. De flesta av dessa kräver dock lite mer än en kvälls engagemang, vilket kan skära sig något med våra scheman. Då känns ett spel som Blanc perfekt. Blanc träffade precis rätt beskrivning redan från början: mysig grafik, ett samarbetsläge som är som gjort för par, och en med största sannolikhet lagom kort speltid. Och visst hade jag rätt i de förutfattade meningarna. Tyvärr är resultatet dock mer av tidigare nämnda Degrees of Separation och mindre av It Takes Two.
Monokrom
Det mest slående med Blanc är ju så klart dess grafiska stil. Svartvita, grova linjer målar upp ett landskap av snö och is som hämtat från franska Rivieran placerad i Sibiriens klimatzon. Små, pittoreska gårdar och andra enskilda hus, fullkomligen dränkta i snö.
Förvånande nog är den svartvita grafiken av en unik stil som verkar svår att bemästra. Det närmaste exemplet till hands är nog faktiskt svenske Bertil Hörbergs Gunman Clive-duologi och Super Punch Patrol – och de är inte strikt monokroma. Det svartvita temat går igen i de två karaktärerna du/ni spelar som.
Micke & Molle
I huvudrollerna har vi det omaka paret bestående av en vargvalp och ett rådjurskid. Det är en så uppenbart ursöt Micke & Molle-esk berättelse, och den fick åtminstone undertecknad direkt på fall. Valpen är svart och avtecknar sig bra mot snön, medan kidet är kritvitt med en hjälpsamt välrenderad puff till svans. Tillsammans reser de över totalt tio övergivna vinterlandskap i sökandet efter sina familjer.
De naturtrogna rörelsemönstren hos de fyrfotade bidrar en hel del till inlevelse och karakterisering. Till en början är de vaksamma mot varandra, morrar och skäller. Valpskallet må låta som en irriterande liten hund, men jag tvivlade aldrig på dess äkthet. Av nyfikenhet letade jag även rätt på hur ett rådjurskid kan låta, och min livskvalitet för dagen blev avsevärt bättre.
I mina öron är Blanc en ljudmässig succé. Förutom de klockrena ljudeffekterna är de allvarsamma styckena på solopiano en fullträff som motsvarar alla förväntningar.
Att hitta sin väg
Vägen framåt är hjälpsamt kantad av fotspåren från ovan nämnda föräldrar (som av någon anledning gått bredvid varandra – åt fanders med näringskedjan!). Det gör det nästan omöjligt att gå vilse. Skulle ni mot förmodan lyckas, försöker kameran ofta peta en i rätt riktning – med blandade framgångar. Kamera i samarbetsspel som inte har delad skärm är antagligen något av det svåraste att få till rent spelmekaniskt. Blanc lyckas inte riktigt så bra att upplevelsen blir friktionslös. Vi hade en handfull tillfällen på den två timmar långa sessionen som kameran bestämde sig för att vi inte var det mest intressanta att ha i bild. För det mesta handlar det om att ett förgrundsobjekt kommer i vägen, men någon gång vandrade blickfånget helt oförklarligt också.
I Blanc stöter ni också på vissa NPC:er som behöver eskort. Det här medförde både bitvis frustration och en regelrätt låsning för oss. Frustrationen kommer från att eskortuppdrag är en form av helvetet på jorden för de flesta inbitna gamers, och det gäller även för dessa. Oavsett hur urgulliga de är så har Blanc för många av dem! Vidare envisades en av karaktärerna med att ramla ner för en viktig plattform utan att kunna ta sig upp igen. Och i och med att jag inte kunde ta mig tillbaka till honom, så blev det en omstart av banan. Tack och lov är varje område så litet till omfånget att det inte spelar någon större roll (plus att detta var precis i början av ett – lucky!).
Bra ändå
Förutom att Blanc dras med lasten nämnd ovan så är det tyvärr även ganska dyrt. Startpriset på dryga 15 euro, alltså 168 kronor i skrivande stund, är redan rätt högt. Faktumet att det tar strax över två timmar från början till slut spelar verkligen ingen roll för denne skribent, men att inte meddela det vore ett tjänstefel.
Vidare angående längden är det faktiskt lite pinsamt att det finns en prestationstrofé för att ha klarat spelet två gånger. Blanc är ett av relativt få spel som inte behöver cheevos – det håller till och med en cheevo-tok som jag med om. Särskilt som nästan alla är knutna till den naturliga progressionen.
Och trots alla dessa tillkortakommanden kan jag ändå ge Blanc en tumme upp. En tumme som tummar lite på betyget, men som inte är rädd för att lämna fingeravtryck. Den på alla sätt och vis förtjusande ytan, berättelsen och ljudet, är helt enkelt tillräckligt för att släta över ett par småbuggar och designmässiga synder.
Spelsällskapet, min fru, ger Blanc 8 av 10 rådjurskid; jag ger det 6. Med andra ord speglar betyget här i recensionen hushållets medelpoäng.
Blanc släpptes den 14 februari 2023 på PC (Steam, Epic Games Store) och Nintendo Switch, med en rekommenderad prislapp på 15 €. Denna recension är av Steam-versionen och osubventionerad (spelet köpt av recensenten själv).
