Columns är ett pusselspel från SEGA som ofta glöms bort. Spelet går ut på att matcha fallande block som (för det mesta) ser ut som juveler. Juvelerna kommer i ett antal olika färger och tre eller fler lika i rad (horisontellt, vertikalt, diagonalt) rensar bort den matchade raden. När det begav sig var det SEGA:s svar på Tetris, men var så att säga alltid ett block till korta gentemot konkurrenten.
Svårt att vänja sig
Om Puyo Puyo AGES lärde mig något så är det att jag inte är särskilt duktig på SEGA:s forna pusselspel. Columns II AGES tar vid där Puyo Puyo slutar och fortsätter att fullkomligen hamra in den lärdomen i min envisa skalle. Hur det kommer sig att jag är så obegåvad kan man ju sia om, men jag vågar påstå att spelserien Columns inte riktigt är som andra pusselspel. Åtminstone inte pusselspel som undertecknad personligen är van vid. En spelplan som ger klaustrofobi och ett matchningssystem som nästan alltid genererar lika mycket bös som spelaren lyckas radera är helt klart stora faktorer.
Mönstret som du är menad att se först och fokusera på i Columns II AGES är de diagonala matchningarna; manualen berättar till och med för dig att det är länken till att vinna. Samma manual varnar dig också för att Flash Columns, spelets 70 banor långa huvudläge, är väldigt svårt. Den rekommenderar rentav att du sänker svårighetsgraden. Och sänker den gör jag, hela vägen till Easy. Spelet äger mig ändå. Som en fegis provar jag SKULL SMASH-läget för att slippa de ovänliga skallarna som gör spelplanen än mindre om du råkar matcha dem. Columns 2 AGES äger mig lik förbannat.
Den som tycker att man får vänta för evigt på rätt bit i Tetris har garanterat aldrig kört Columns.
Konsten att ha kul med spel du är dålig på
Så vad gör jag med ett spel jag helt enkelt är för dålig på för att spela kompetent, än mindre klara ut? M2 brukar i dessa lägen ge spelaren gott om hjälp i form av handikapp eller fusk (du bestämmer själv var du drar gränsen), men nu har jag redan provat allt. Där finns inget kvar som gör Columns II AGES såpass mycket lättare att jag faktiskt kan spela det ordentligt.
Tack och lov har Columns II AGES två olika flerspelarlägen: online och lokalt. Blotta tanken på det förstnämnda gör att jag sparar det till en dag jag känner mig extra masochistisk (dvs. aldrig, oavsett vad du hört). Lokal multiplayer är dock en av få behållningar jag har av det här spelet, precis som med Puyo Puyo AGES.
En extra kalldusch
Nästan som för att sparka på mig när jag redan ligger ner innehåller Columns II AGES även det första Columns-spelet. Columns är betydligt mer statiskt och handlar enbart om dueller mot andra eller om poängjagande. Det är perfekt som träningsspel eftersom stenarna faller något långsammare. I övrigt tillför det inte något särskilt och det är lätt att förstå varför utvecklarna valde att lägga till det som extra godis.
Här finns också tolv stycken upplåsbara skyltflickor och -pojkar; karaktärer som representerar SEGA:s förflutna. Phantasy Star II:s Nei är upplåst från början (hon är ju trots allt hela AGES-seriens kanban musume allaredan) och efter fem avklarade nivåer tillkommer den relativt okända Prinsessan Kurumi från spelet SEGA Ninja. Övriga tio karaktärer verkar tyvärr förbli mig ett mysterium (även om de flesta siluetter tillåter en kvalificerad gissning).
Ingen gömd juvel
Ser du allt skrivet ovan som en personlig invit kan jag inte annat än lyfta hatten för dig. Det ska till en gedigen 3-i-rad-läckergom eller allmänt stort fan av pusselspel för att få ut något av singelspelarläget. Mot andra mänskliga spelare fungerar det helt okej. Du har mer tid och plats att handla och det kan ge en del intensiva dueller. För ensamvargar finns mycket roligare alternativ. Gillar du juveler kan du ju alltid hålla tummarna för en Switch-port av Super Puzzle Fighter II härnäst.
