Kingdom Come: Deliverance Recension

Kingdom Come: Deliverance är en frisk vind i ett annars ganska stagnerat RPG-klimat. Det ger en autentisk spelbaserad historisk skildring av medeltida Tjeckien. Men det är också en slarvig produkt fylld till bredden med buggar.

Kingdom Come: Deliverance är debutspelet för den tjeckiska utvecklaren Warhorse Studios som grundades 2011. Arbetet med Kingdom Come: Deliverance (KCD) började 2012 och bestod av flera års efterforskning bland bibliotek och museer. Ni förstår, KCD är ett historiskt förankrat, rollspel som lägger stort fokus på realism. Här finns inga trollformler, magiska svärd eller eldsprutande drakar. Bara ett hårt liv i ett feodalt samhälle där döden inte är längre bort än ett draget svärd eller en halvrutten korv.

Välkommen till medeltida Tjeckien. En spelvärld där du inte kan förlita dig på rollspelskonventioner etablerade av Bethesda och BioWare. I medeltidens Bohemia, del av det Heliga tysk-romerska riket, måste du sköta om hunger, sömn och skador för att överleva. Dessutom måste du hålla dig på god fot med både adel och pöbel genom att se till att dina kläder är hela och rena. KCD har en uppsjö av avancerade system för strid, överlevnad och sociala möten. Många gånger framstår KCD som ett nyskapande rollspel jämfört med till exempel Mass Effect: Andromeda som mest använde samma gamla funktioner inlindade i en ny förpackning. Men sedan inser man att Andromeda och KCD har mer gemensamt än vad man hade kunnat ana. Jag pratar såklart om buggarna och den förlorade potentialen.

Mer om det senare.

Den här recensionen baseras på Playstation 4-versionen.

En riddarsaga

Kung Charles IV var en framgångsrik och älskad regent som bland annat grundade Prags universitet.

Året är 1403. I en tid då den nyblivna och nonchalanta Kung Winceslas skapat irritation hos adeln och kyrkan rider Kung Sigismund från Luxemburg in för att skapa ordning i Bohemia. Men till skillnad från den förre kungen, Charles IV, är Sigismund en aggressiv regent. Han kidnappar Winceslas och marscherar in i riket för att plundra och ta makten.

Du axlar rollen som smedpojken Henry i byn Skalice. Han är en simpel men godhjärtad yngling med en flickvän och ett par odågor till vänner. Henry drömmer om att se världen, men hans föräldrar vill att han slår sig ner i lugna Skalice.  Bakom ryggen på dem tar han lektioner i svärdskonst av en bevandrad legoknekt för att kunna försvara sig där ute. Självklart anar föräldrarna oråd och försöker tala vett i pojken. Hans far, en erkänd vapensmed som dragit sig tillbaka, förklarar att ordet är starkare än svärdet. Henry nickar men förstår nog inte innebörden av faderns visdom – ännu.

När spelet startar ska du hjälpa Henrys far med att smida ett svärd till byns lord. Inledningen fungerar som en outtalad tutorial och du får lösa diverse uppgifter på eget bevåg – och samtidigt lära dig the basics i Kingdom Come. Kort efter att ni smitt svärdet dyker Sigismund och hans arméer upp utanför byn och det står klart att döden väntar. Kaos utbryter när Sigismunds trupper rusar in och mördar alla, soldater och civila. Henrys föräldrar och grannar mördas brutalt framför ögonen på honom. Med nöd och näppe lyckas Henry fly på en stulen häst till närmsta grannbyn för att varna dem.

Vad som händer därefter är en saga om hur en dumdristig men modig pojkspoling blir riddare i en konflikt som formar landets framtid.

Den hårda vägen

Här är vår man Henry. Tro det eller ej, men han är den mest spännande karaktären i KCD.

När du börjar din resa som Henry är han inget mer än en outbildad bondtölp. Visst, han är snäll och menar gott, men han är också naiv, dumdristig och näsvis. Han är ingen – en vanlig snubbe. Han kan inte svinga ett svärd, har ingen aning om hur man slåss och är analfabet. Han har inga färdigheter som är användbara och det han försöker sig på går oftast käpprätt åt skogen. Det sätter dig som spelare i ett rejält underläge i början och du måste anstränga dig med de allra enklaste uppdragen för att lyckas. Det är också vad som gör Henry så otroligt spännande och trovärdig som karaktär.

I nästan alla andra rollspel börjar du som en level etta, men besitter ändå övermänskliga krafter för att göra spelupplevelsen mer underhållande. The Dragonborn börjar med starka magier till sitt förfogande och ett motstånd som viker sig som gräs. Utrustning fullkomligt regnar på hen som bara på några minuter har allt hen behöver. Inte Henry inte. Det han börjar med är kläderna han har på sig och ett svärd som inte är hans eget. Guldet i hans ficka räcker knappt till mat och vill han beväpna sig måste han stjäla eller mörda sig till det – vilket inte rekommenderas.

Kingdom Come: Deliverance sätter dig direkt på den hårda vägen, utan att hjälpa dig på något sätt. Det är både uppfriskande och utmanande att leva sig in i den situationen utan att falla tillbaka på gamla Skyrim- eller Dragon Age-fasoner där det bara är att döda någon lite snabbt för att tjäna pengar. I KCD är vartenda bandit ett hot, till och med byalkisen kan soppa stallet med dig, även när du är beväpnad till tänderna. I KCD är Henrys egenskaper istället små förmåner som sällan aktivt hjälper dig. Det är upp till dig som spelare att bemästra spelets system.

Mekanik – realism

Kingdom Come har många system och mekaniker under motorhuven som tillsammans ligger till grunden för din spelupplevelse. Strid till exempel sker i realtid där du måste läsa av din motståndare och göra motanfall, samtidigt som du själv positionerar dig fördelaktigt och ser över din stamina. Vapen och rustning kan gå sönder i en och samma strid och blödningar kan ha ihjäl dig även om du vinner striden. Du måste ta hänsyn till en lök av spelmekaniska lager för att överleva – ständigt underhåll på din utrustning, äta nyttigt och sova regelbundet. Ät för guds skull inte dålig mat, det kan leda till din död!

Striderna är intima och fältslag som denna kan bli riktigt kaotiska.

Precis som i strider, bygger den sociala mekaniken på flera sammanlänkade funktioner. Vill du lyckas övertala någon, vare sig det gäller att övertyga en vakt att du är oskyldig, eller köpslå med en snål handelsman, gäller det att upprätthålla ett gott anseende. Många spel använder sig av en enkel ryktesskala som berättar hur god eller ond du är – Kingdom Come: Deliverance gör det också, men lägger därtill din hygien, skicket på dina kläder och om du har blod på dig. Och de här funktionerna är inte bara verkliga, utan även baserade på medeltida sociala koder.

Till och med smyga har avancerade regler där mörka, mjuka kläder är fördelaktiga. Däremot är hela systemet för smygande trasigt på grund av slarvig pathfinding.

Kartorna är en fröjd att titta på.

När jag spelade bytte jag konstant utrustning och kläder för att passa olika situationer. Visste jag att strid väntade hoppade jag in i full mundering, medan jag gled in i skönare kläder när jag skulle spendera lite tid i en stad. Jag badade och tvättade alltid mina kläder om jag passerade ett badhus och började mina saker gå sönder (vilket också indikeras visuellt på Henry) spenderade jag pengar och tid på att reparera allt. Även om det kunde ta upp timmar av min speltid kändes inget egentligen malplacerat, då det i spelets koncept upplevdes som självklart. Kingdom Come marknadsförs som ett spel med fokus på realism och jag måste erkänna att dess funktioner hjälper att konstruera en trovärdig, levande värld.

Trovärdigheten i Kingdom Come: Deliverance förstärks ytterligare av dess autentiska inramning. Menyer och kartor ser ut att vara hämtade ur medeltida målningar och dokument. Karaktärsmenyn påminner om en katedral och många av spelets ikoner emulerar vad jag föreställer mig fanns på riktigt.

I början kunde jag spela flera timmar i streck utan att tänka på klockan. Men desto mer jag spelare, desto mer störningar på inlevelsen upplevde jag. Återkommande buggar, starka dippar i framerate och brott i spelets kontinuitet sabbade mitt äventyr med Henry till den grad att jag nu tappat intresset i spelet.

Pest och kolera

Kingdom Come: Deliverance är i sitt nuvarande tillstånd inte en färdig produkt. Jag kan ha överseende med att animationerna är dåliga, då utvecklingsteamet inte varit så stort och resurserna ganska dåliga för ett ambitiöst spel som KCD. Men att spelet är så opolerat generellt och besudlat med buggar överallt, gör spelet vid många tillfällen olidligt.

Det allra vanligaste irritationsmomentet är spelets sparfunktion och sovklocka. För att spara i Kingdom Come måster du antingen sova i ett av spelets många sängar (det här har visat sig vara opålitligt då jag vid flera tillfällen sovit utan att spelet sparats), komma till en kritisk punkt på ett uppdrag (vilka är få och kan vara långt ifrån varandra) eller dricka en särskild snaps kallad Saviour Schnapps. Snapsen är ovanlig och enbart välbärgade handelsmän säljer dem. Dessutom är de väldigt dyra tidigt i äventyret. Varför valmöjligheten att spara när du vill inte finns är ett idiotiskt mysterium. Vid ett flertal gånger har jag förlorat uppemot en timmes speltid, vilket är otroligt frustrerande.

Den här klockan är ett gruskorn i skon som du aldrig blir av med.

Ibland behöver du snurra på tiden så att affärer eller NPC:s ska bli tillgängliga. Då finns en klocka som du enkelt kan ställa in önskad tid på för att spola fram dagen. Klockan är ett ovärderligt verktyg för att spara på din riktiga tid. Men den här klockan är en jäkla retsticka. Oavsett hur många timmar du bestämmer dig för att vänta går den sista timmen alltid jättelångsamt. Det är otroligt förargande när man vill snabba på spelet. Samma skit gör den när du sover.

Titt som tätt fastnar kameran i kulisserna under dialoger; spelet kraschar under intensiva stunder; karaktärer vandrar runt trots att de ska vara sängliggande eller någon annanstans; karaktärer sköter inte sin egna hygien trots att de är adelsmän och fullkomligt kapabla till det; smygandet förstörs av fuckad pathfinding; du kan inte spara spelet när du vill och kan på grund av krascher förlora timmars speltid; du kan fastna i dörrar och trappor trots att det finns gott om utrymme; spelet måste ladda mellan varje jäkla handling du gör; och karaktärer skriker argt på dig för att du krockar i dem – när du står HELT STILLA!

Ibland går det att skratta åt spelets brister och hur fullkomligt tokigt det blir i den annars seriösa världen. Men tills slut når det en gräns när du inte längre står ut mer. När du bara vill komma vidare, men hindras av alla ojämnheter. Eller när du är fullkomligt uppslukad av storyn men rycks tillbaka när en karaktär som ska vara i koma, glatt går runt på stan i blodiga underkläder i nästa sekund. Eller när du springer för livet men fastnar i plankor som ligger på marken. Eller ska smyga i mörker och regn för att sabotera en bas men blir påkommen av vakter som plötsligt dyker upp ur marken.

Jag är så arg och besviken på utvecklaren, men hoppas ändå att de lagar KCD så att jag kan återvända till Henry.

Bortkastad potential

I min recension av Mass Effect: Andromeda skrev jag:

Redan nu, knappt två veckor sedan releasen, talar BioWare om omfattande uppdateringar till spelet. Det är uppenbart att de inte var klara med Andromeda, och det är sorgligt att det i dagens spelklimat inte finns utrymme för att låta utvecklingen ta sin tid. Om man inte heter Blizzard förstås. Jag älskar Andromeda trots att jag är besviken. Jag har roligt när jag spelar, men glädjen punkteras ständigt av bristande kvalitet. Andra kommer inte kunna acceptera spelets tillkortakommanden – och det med all rätt. Förhoppningsvis kan BioWare med tiden polera spelet, men skadan är redan skedd.

Historien upprepar sig. Nu, två veckor efter releasen av Kingdom Come: Deliverance, säger producenten Martin Klíma, att de önskar de haft mer tid att polera spelet och att de kastat bort sin tid på spelfunktioner de ändå var tvungna att överge. Jag uppskattar verkligen vad KCD försöker uppnå och jag applåderar utvecklarens ambition, men jag störs verkligen av spelets brister.

Kingdom Come: Deliverance är inte ett fullständigt trasigt spel, men det håller absolut inte den kvalitet vi konsumenter kommit att förvänta oss av spel som kostar uppemot 700 kronor. Även om jag kan ha viss förståelse för utvecklarens resurser, så blir jag besviken på hur man väljer att behandla sina fans (KCD är delvis finansierat på Kickstarter). Ett halvår till hade troligtvis slätat ut de flesta problemen, men istället beslutar man för att skeppa en ofärdig produkt och laga det i efterhand.

Skadan är redan skedd.

Summering
Jag önskar innerligt att Warhorse Studios arbetat mer med spelet. Potentialen går nästan att ta på, men nu har de istället släppt lös en pest av buggar och oslipade system som ständigt kommer i vägen för ett annars fantastiskt och annorlunda rollspel. Om du bestämmer dig att för att ge dig på medeltidsäventyret måste du vara beredd på ett spel som utmanar ditt tålamod. Min rekommendation är att spela Kingdom Come efter att pestdoktorn botat det.
Bra
  • Intimt och avancerat stridssystem
  • Henry känns genuin
  • Världen känns autentiskt medeltida
Sämre
  • En pest av buggar
  • Varför måste jag dricka snapps för att spara?!
  • Inlevelsen bryts ofta av slarvig programmering
6
Skapligt
Jag är en gamer av den gamla skolan och uppskattar både spel som utmanar mitt tålamod och spel som jag kan fly in i. Mina bästa minnen kommer från Super Mario Bros. 3, Mega Man, The Legend of Zelda och Final Fantasy. Nu finner jag mina kickar i Destiny, Bloodborne och Shovel Knight och gömmer mig i Bethesda och BioWares världar.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.