MIO: Memories in Orbit är nu här, och jag kan bara konstatera att 2026 börjar med fyrverkerier. Återigen sitter jag med ett metroidvania som förtrollar mig och återigen har jag lika svårt att lägga ned kontrollen för en paus som jag har att hålla kvar i den när frustrationen når sin topp.
Var har jag sett det här?
Det är svårt att titta bort när MIO: Memories in Orbit visar upp sig från sin bästa sida. Grafiken, den visuella identiteten på spelet, påminner om de levande blyertsskisser och minimala vattenfärger som gjorde Hörberg Productions-spelen (Gunman Clive, Super Punch Patrol) och Sable så iögonfallande. MIO har dock renare linjer och leker betydligt mer med sin konstform än ovanstående. Så här:
Du spelar som MIO, en android som utan minnen vaknar ombord på ett skepp långt ute i öde rymd. Skeppets övriga maskiner har i varierande grad tappat förståndet och det är din uppgift att lista ut varför och göra något åt det. Genom att utforska skeppets många områden, som närmast beter sig som biomer, kommer du att långsamt bli stark nog att besegra ondgörarna, en efter en.
Den vane spelaren känner snart igen sig i designkonceptet. MIO: Memoeries in Orbit är en enda sammanhängande värld med massor av korridorer, men där du först bara kan undersöka en. Fram tills du tillskansat dig fler förmågor, vill säga. Kartan fungerar minst lika bra som de flesta genresyskons, med ett antal snabbresepunkter och små knep för att snabbt avverka avstånd.
Fantastiska förmågor
Androiden MIO har utan tvekan några av genrens bästa förmågor. Till att börja med slåss hon med sitt hår, som en viss halv-ande denne recensent råkar tycka om. Hon har dessutom redan i början ett dubbelhopp och en osynlighetssköld som kan nolla viss skada om du tajmar den rätt. Vad låser man ens upp för förmågor efter det? Ett ord: tentakler. Med anledning av överraskningens behag tänker jag inte säga mer än så.
Förutom förmågor kan du installera moduler som likt i spel som Hollow Knight påverkar hälsa, försvarsförmåga, insamlande av Nacre (valuta) och så klart förmågorna nämnda ovan. Just Hollow Knight är på så sätt och vis en rätt nära genresyster. Jag upplever dock att MIO inte rör sig riktigt lika flinkt som insektsriddaren och heller inte har riktigt samma pondus i steg och slag. Här ska dock tilläggas att vidare jämförelser dem emellan förmodligen inte gagnar någon. Låt oss säga som så att om du gillar det ena, torde du gilla det andra. MIO står på egna ben(?) och med huvudet högt, vill jag lova.
Ägd, sargad och totalt kuvad
Mio: Memories in Orbit tog från början det hela rätt piano, innan det totalt trampade ner mig i klaveret. Bossarna går inte av för hackor direkt – två av dem tog mig nästan en timme var – men de går alla att bemästra med flit och ihärdighet. Så här frustrerad tillika euforiskt upprymd har jag inte känt mig sedan Shadow Labyrinth (som jag verkligen borde be om ursäkt till; mer om det en annan dag).
Restiden tillbaks till en boss du dött mot är oftast så minimal att du nästan kan förlåta den för att ha tagit alla dina surt förvärvade Nacre. Dessa Nacre får du tyvärr fint avstå från permanent, till skillnad från många andra metroidvanias. Se till att du konverterar de du har till kristallform så fort du har möjlighet. Då blir du inte av med dem vid en för tidig död.
Inställningar finns faktiskt för att göra såväl bossar som fiender till ett totalt nonsens, för den som bara vill njuta av berättelsen. Även om jag förstår den sortens spelare, vill jag bestämt hävda att de gör sig själva en björntjänst genom att använda sig av dem. Det sagt är dock berättelsen en hyfsad del av behållningen. Mysteriet tätnar och den dramaturgiska kurvan guppar ombord på det lilla skeppet i rymden. Men det är inte lika intressant som vad som väntar ovanför den där klippavsatsen jag kommer nå om bara nästa förmåga är ett trippelhopp, superhopp eller änterhake!
Det gör lite ont att musiken nästan alltid hamnar i botten av mina recensioner. Här kommer det ändå, av sed och ohejdad vana: MIO: Memories in Orbit har ett fantastiskt soundtrack. Det handlar mer om stämning än melodi, men har samtidigt ett par alster som förblir med en när vi återvänder till skrivbordet. Electronica med kör har aldrig känts mer rätt; tonsättaren Nicolas Gueguen, körledaren Mathis Capiaux och hans sex stämmor starka kör – ja hela ljudavdelningen – har förstått uppdraget och levererat ett spel som helt enkelt låter riktigt bra.
MIO: Memories in Orbit har sin absoluta höjdpunkt i vilka förmågor det ger dig. I övrigt utmärker ingen beståndsdel sig som något exceptionellt eller banbrytande. Däremot är lägstanivån så rasande kompetent hög att jag inte kan annat än fånle och ta emot (ännu en bossknogmacka).
MIO: Memories in Orbit släpps den 20 januari på PC (recenserad version), Xbox Series X|S, PlayStation 5 samt Nintendo Switch 1–2. Riktpriset är cirka 20 € eller strax över 200 kronor. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
