Jag gillar retro. Inte bara för principen som är framgång genom begränsning. Möjligheten att skapa musik som är otroligt dynamisk, trots sitt begränsade format. Bilder i form av sprites, som så tydligt kan uttrycka sig trots sina begränsningar. Det är något särskilt med formspråket som bygger helt och hållet på symmetriska kuber i olika färger. Det absolut viktigaste är dock kontrollen – det är inte överdrivet komplicerat eller avancerat. Det är enkelt att komma in i och det låter dina färdigheter som spelare vara måttstocken för svårighetsgraden. Med det sagt så var en av de absoluta höjdpunkterna under Gamescom 2019 Cyber Shadow.
Cyber Shadow är alltså ett plattformsspel som med sin estetik, bandesign och gameplay kan jämföras med Shatterhand, Shadow of the Ninja och självklart Shovel Knight-serien. Grafiken är strålande och kommer definitivt bli objekt för lite pärlplattor i en än så länge obestämd framtid, men framförallt nötas för fulla muggar och slutligen sluta i ytterligare en genomspelning på min kanal. Nej, jag lovar inget, men jag minns effekten Specter of Torment och Curse of the Moon hade på mig. Det här kändes ännu starkare. Att Jake Kauffman (Shovel Knight), min musikaliska husgud, ligger bakom det här soundtracket gör knappast saken sämre.
Topp fem 2020
Att visa gameplay kommer dessvärre inte hjälpa särskilt mycket då det i huvudsak är känslan du får från att spela det som är viktig. Visst, är du en sån där sportmänniska som äger en Xbox bara för att spela nästa kopia av Fifa så är det här förmodligen totalt ointressant. Gillar du att svära över dina medspelare i diverse PvP-spel är det här troligtvis inte i din bekvämlighetszon. Gör er grej, men det här är nog mer för oss som gillar retrospel och uppskattar tight, bra kontroll i vårt plattformande. Vi kommer uppskatta det här till fullo.
Cyber Shadow följer den där härligt ostiga storyn som så många andra spel från refererat årtionde gjorde. Världen har tagits över av syntetiska livsformer och en desperat vädjan får Shadow att ge sig iväg. Han ger sig ut på en resa att ta reda på roten till deras undergång. Vi behöver inte mer än det heller: du är good guy/girl, de är bad guys – spöa dem. Samma formula finns i ungefär 90% av alla actionspel från 90-talet och det behövs inte mer. När det är musik, gameplay och visuell design som bär spelet är det mer än tillräckligt. Nu ska jag förvisso inte gå igång för hårt och glorifiera spelet innan vi ens har hunnit spela det. Efter den korta upplevelse jag fick av det förra året gör mig dock beredd att sätta det här som ett av de bästa spelen under 2020. Vi får se i höst, då det släpps.
Har du missat ett avsnitt? Klicka dig vidare till övriga dagar här!
