Dels har vi alla barn som måste gläfsa i chattar i onlinespel. Deras lag är dåligt, vi är dåliga, etc etc – de är aldrig en bidragande faktor enligt dem själva. Denna ofattbara, egocentriska Dunning Kruger-effekt är lika frustrerande som fascinerande. Sedan har vi såklart självupptagna kids som tycker att allt är fel när de inte får det på sitt sätt. Dessa typer av personer finns tyvärr runtomkring oss, även utanför spelvärlden, men de har en tendens att skrika efter uppmärksamhet lite extra desperat just i spelvärlden. Det som stör mig mest är dock den totala avsaknaden av moral och integritet som många mobilspelstillverkare har. Oh. My. Fucking. God.
Jag har aldrig kunnat respektera mobilspel just på grund av detta. Inte för att spelen ser ut som något du kunde hitta på Xbox Live, men för att reklamen de väljer att göra är så uppenbara lögner, dränkta i desperation att någon lättlurad stackare ska ladda ned deras gratisspel och förhoppningsvis fastna i det. Det finns en hel vetenskap som omfattar det här, där det pratas om att göra människor beroende av sina skärmar. Bland de vanligaste fulknepen jag sett i de hundratals reklamer jag har sett har vi imitationen – spelet som låtsas vara som ett annat väldigt populärt spel, eller bara följer den nuvarande trenden. I själva verket är det inte ens i närheten. Sedan har vi noob/master-ridån – spelen som försöker sälja in oss på att just deras spel är så j-a bra, till skillnad från konkurrenterna. Det är mycket lättare att levla och du behöver inte spela lika mycket (allvarligt!?).
Trots denna dynga spelar jag en del mobilspel ändå. Det blir då mycket tower defense, men även en del idle-spel, då jag slipper lägga så mycket tid på det. Då jag själv strävar efter en digital minimalism vill jag inte ha spel som kräver för mycket uppmärksamhet på telefonen och jag ska känna att jag vill spela dem. Inga okynnesspel. Jag vill hoppa in, klicka lite, hoppa ut. Jag har gått igenom ett trettiotal spel på mobilen, men de finns där för att ha något att göra när jag behöver få tiden att gå i väntrum, vid bussen, vid tåget…ja, ni fattar. Jag spelar dock bara gratisspel då jag inte känner att något spel har verkat värda pengarna. Och det ska mycket till för det. De senaste spelen jag har leker med just nu är Archero och Communist AdVenture.
Archero är mer action och kräver mer fokus då det spelas i realtid. Du kan dock spela en omgång ganska snabbt, utan att fastna i det. Det följer rogue lite-formulan, där du får börja om om du dör, men sakta gör framsteg ju mer du spelar. När du tar dig fram genom banorna kan du låsa upp nya karaktärer, få ny utrustning och nya kompanjoner. I varje spelrunda kan du få olika valutor som du kan använda för att levla upp din utrustning och din karaktär. Under spelets gång kan du få ett gäng olika uppgraderingar, elementbonusar och annat gott som gör det lättare att ta sig vidare.
Communist AdVenture är ett idle-spel där du bygger saker och skaffar belöningar i olika event. Designen och layouten är väldigt skön för ögat så jag har inte tagit bort det just därför. Du drabbas oundvikligen av en massa reklam när du spelar spelen, men det finns inget osynligt krav att du måste köpa boosters för att ta dig vidare. Du kan hoppa in, klicka litegrann och vara ute på nolltid. Det gör mig inte beroende och jag kan lugnt ägna tid åt annat som ger mer istället. Såvida jag inte väntar på ett tåg.
Har du missat ett avsnitt? Klicka dig vidare till övriga dagar här!
