Hur långt är du villig att gå för att rädda någon du älskar?
Det finns rollspel som Skyrim där äventyret kretsar kring din uthållighet och skicklighet som spelare, där njutningen består i att ensam krossa horder av fiender och stå ensam kvar som landets mäktigaste krigare. Sedan finns det rollspel som Ni No Kuni där äventyret är större än dig, där njutningen inte ligger i spelmekaniken utan i det estetiskt lockande, det magiska och mystiska – där den inre resan är sin egen belöning.
I Ni No Kuni: Wrath of the White Witch följer man den unge pojken Oliver, vars mor dör tidigt i spelet efter att ha räddat honom från en olycka. Olivers sorg är enorm, tills han träffar filuren Drippy som hävdar att Oliver kan få tillbaka sin mor ifall han följer med in i en fantasivärld fylld av magi och trolldom. Därefter blir de ett radarpar som bryter ut på ett fantastiskt äventyr fyllt av färgglada karaktärer, färgsprakande dialog och spännande händelser, allt för att i slutänden kunna få tillbaka Olivers mor.
Spelet fullkomligt glänser med sin unika design som får Wind Waker att stiga ned från förstaplatsen för snyggast cellshading. Miljöerna är så välgjorda och personliga att man ofta bara går omkring och njuter av sin omgivning, och att utforska världen kräver ingen kista i slutet av resan för att vara värd besväret. Även om stridssystemet och uppdragen kan kännas stundvis klumpiga och fantasilösa så är det så mycket annat som väger upp för det, och att Ni No Kuni har gjort sig förtjänt som årets rollspel är helt enkelt en no-brainer. Studio Ghibli har gått från att förtrolla oss med silverduken till att förtrolla oss med en handkontroller i näven.
Charmigt. Vackert. Oförglömligt.
[youtube id=”7QBu1YRWbkA” width=”600″ height=”350″]
Hedersomnämnande: Path of Exile
Bland den lätta ström av rollspel som har dykt upp i år har Path of Exile från Grinding Gear Games gått ett snäpp under radarn. Spelet har beskrivits av spelare som en Diablo III-klon och har därmed många likheter med Blizzards jätte från fjol. Man springer omkring i top-down view och dödar fiender för loot i en mörk och ogemytlig fantasyvärld där loot är A och O för spelmekaniken.
Path of Exile är dock gratis att spela och har tillverkats av ett litet indie-team från Nya Zealand, vilket på alla sätt är imponerande i sig om man ser på hur komplett och välputsat spelet ser ut och känns. Spelkonceptet kanske inte är det mest originella (vilket brukar vara en dealbreaker i min bok) men cred ska ges där cred förtjänas, och Path of Exile förtjänar en andraplats som årets rollspel för det blotta hantverks som lagts ned i det.
