Marvel Studios har gjort ett förträffligt jobb med att skapa ett sammanhängande filmuniversum där varje film bidrar till en större helhet. Civil War är kulmen av de senaste årens filmer och ett våldsamt klimax. Ändå var jag inte chockad när eftertexterna rullade och lamporna tändes. Marvel Studios tycks inte kunna lämna de hjulspår de kört fast i sedan Avengers. De vågar inte gå fullt ut.
Vad som började med några häftiga superhjältefilmer har nu blivit rutinmässiga produktioner med tio filmer planerade flera år framöver.
Röd eller blå?
Captain America: Civil War handlar om konsekvenserna av hjältarnas agerande och den förödelse de alltid lämnar efter sig. I protest har världens länder diktat en förordning som ska sätta Avengers under politiskt styre, vilket inte alla gruppen medlemmar accepterar.
Precis som på 90-talet och Pokémon, har fans under filmens marknadskampanj ställs inför valet mellan rött eller blått. Idealism och Captain America mot pragmatism och Iron Man. De båda hjältarna som sedan grundandet av Avengers kivats med varandra blir nu bittra fiender. Episka strider och snabba one-liners väntar, dock blir allvaret inte så digert som jag hade hoppats. Men jag är också en person som föredrar de mörkare DC-filmerna.
Två nya hjältar dras in i kampen, men en av dem saknar syfte.
Kul ensamble
Tack vare de föregående filmerna lyckas Civil War med bedriften att ha en ett otroligt stort galleri av hjältar utan att det blir förvirrande. Alla har sin plats och agerar trovärdigt i konflikten. Under filmen byter de både smarta kommentarer och fantasifulla attacker med varandra. Det är en fröjd att se dem agera, om ändå en gnutta förutsägbart.
En aspekt av Civil War som kändes lite halvdan var introduktionen av en specifik hjälte. Då denne saknade kontext och motivation upplevde jag Spider-Man som inkastad. Alla känner ju till Spider-Man och vet på ett ungefär vad som karaktäriserar honom, men i ärlighetens namn tillförde han inget annat än en massa tjatter. Han hade kunnat utebli från filmen utan att storyn hade förändrats. Katten imponerade däremot. Trots kort scentid var Chadwick Bosemans prestation som Black Panther strålande och visade på en mångfacetterad och mänsklig karaktär. Hans solofilm blir något att se fram emot.
Förstklassig underhållning i trygg miljö
Captain America: Civil War är den logiska uppföljaren till Avengers och Age of Ultron. Precis som Batman v Superman nosar filmen på ett ämne relevant för superhjältar och som borde utforskas närmare: ansvarighet. På gott och ont underhåller Civil War på samma sätt som föregående Marvel-filmer. Det är ett storslaget spektakel med älskvärda karaktärer men som saknar märkvärdig substans. Det finns inget nytt att se. Att se filmen är att utföra en ritual, man gör den för att tillfredsställa sig själv, men den utmanar inte dina föreställningar av vad som är en fantastisk superhjältefilm.
Ritualen återupptas i vinter med Doctor Strange.
