De mystiska låsen på porten i månkratern löstes upp i oroväckande ljus och jag förstod att en farlig strid bara var några andetag bort. Mitt spökes uppjagade röst gav ingen tröst så jag kollade en gång till om hagelgeväret var laddat. Pressandes mot en av klipporna vid sidan av porten lyssnade jag på Svärmens trälar när de klöste på dörrarna. Sakta öppnades den och snart skulle de strömma ut i kratern som en flodvåg. På det svarta himlavalvet såg jag min blåa hemplanet. Att något så fördärvat kunde vara så vacker.
”Här kommer de”, skrek spöket. Den här magikern hade inga planer på att dö på månen, så jag hoppade fram och avlossade en salva och en till. Och en till. Och en till.
Combat Evolved?
Bungies Halo marknadsfördes med tag-linen ”Combat Evolved”, som i fallet faktiskt var ett evolutionärt steg framåt i shooter-genren. Destiny har inte några sådana ord, kopplade till gameplay, som är tänkt att sälja det. Istället säger Bungie, eller Activision beroende på perspektiv, att vi ska bli legender. Ordet legend, som konnoterar storslagna äventyr, är mer i linje med den typ av karaktärsutveckling som har gjort MMO-spelen så populära.
Det är här Destiny blir intressant. I kontrast till alla dussinskjutare som Call of Duty eller Battlefield har Bungie istället tagit steget ut i onlinerollspelens expansiva struktur. Självklart finns de obligatoriska pvp-matcherna som kan underhålla i hundratals timmar. Men det är vid sidan av kampanjen som Destiny mer liknar en onlinevärld. Uppdragen som är bundna till spelets narrativ utspelar sig i avskilda delar av större områden som sedan låses upp för vad som kallas Explore mode.
Även om andra spelare rör sig omkring dig under de regisserade uppdragen, är det valfritt att ta hjälp av varandra.
Det är i Explore mode som Destiny verkligen visar att den sneglar åt onlinerollspelen. Här går det att utforska hela områden fritt, ta sig an sidouppdrag och event, leta hemligheter och loot. Det är också under de regelbundna besöken till the Tower som Destiny tar an onlinerollspelens karaktärsunderhåll. I denna anläggning identifierar spelarna krypterad (oidentifierad) loot, tar på sig dagliga uppdrag i strävan efter den bästa utrustningen, kollar mailen och andra ickevåldsrelaterade sysslor.
The Tower har allt en äventyrare behöver, inklusive en trädgård att chilla i.
Gear eller skillz?
Även om Destiny har en karaktärsutveckling baserad på utrustning och egenskaper är det ändå spelarens egna färdigheter som avgör slutresultatet. Kritisk skada fås till exempel bara genom headshots och de mäktiga superegenskaperna varje karaktär har är bara effektiva om de träffar rätt. Det finns ingen tab targeting, här gäller det att sikta innan man skjuter.
Egenskaperna på de olika karaktärstyperna motiverar också spelarfärdigheter på gruppnivå. Många av egenskaperna är designade med gruppen i åtanke och om en spelare besegrar fiender med sin super tappar de sfärer med superenergi som lagkamraterna kan plocka upp. Divan kan rocka själv men grupper är starkare, något Destinys Strike-uppdrag Devil’s Lair (en gruppinstans) bevisade.
Den här bossen var en baggis jämfört med den innan som är ett helvete att besegra!
Döden var ständigt närvarande i gruppinstansen och laget turades om att återuppliva varandra. De grupper jag medverkade i som klarade sig bäst var de där vi höll ihop, vilket var en härlig känsla av kamratskap.
Ljud och bild
Smattret av automatvapen och magier bar alltid tyngd med sig även om vissa puffror var lite plastiga i sin avfyrning. Musiken har ett lagom episkt sound och tar inte över eldstriderna, utan bara ökar till adrenalinet när det blir som svettigast.
Efter alfan i juni skrevs det mycket kritik mot Peter Dinklages (Game of Thrones) röstskådespel för AI:n Ghorst, som alltid är med spelaren. Men i betan har rösten fått typiska robot-effekter utan att karaktärens personlighet går förlorad. I en sekvens, när spelet laddar inför Devil’s Lair hörs Dinklages osamplade röst och med den som referens kan jag säga att de artificiella effekterna gjort Ghost bättre och mer trovärdig.
Månen var utan tvekan det vackraste området betan hade att bjuda på. Att vi bara fick springa runt där i två timmar var lika genialiskt av Bungie som det var själviskt.
Grafiskt sett ser Destiny väldigt fint ut. Den har en visuell stil som är säregen samtidigt som den ger Halo-vibbar. I betan fick vi enbart titta på Old Russia som vi sett sedan förra årets E3, men även det området har sina estetiska variationer. Miljöerna i pvp-arenorna, hämtade från andra himlakroppar, bjöd på fantastiska omgivningar som lovar gott om vad som väntar.
Jag älskar Destiny
Bungie har lyckats att åter igen skapa sanslöst bra förstapersonsaction på konsol och för handkontroll. Vapnens rekyl känns, skotten känns och käftsmällarna känns. Förutom den tighta kontrollen och spelmekaniken har de dessutom lyckats skapa en spännande och trovärdig värld vars kvalitet för tankarna till Biowares Mass Effect och Dragon Age. Destiny är proppad med spännande små lore-inlägg som likt Dark Souls går att pussla ihop för en större helhet.
Att glida runt på sin svävare, eller Sparrow som de kallas, får en att känna sig som en lösdrivande cowboy i jakt på trubbel. Vill man vara extra tuff kan man köra rätt in i fiender eller hoppa från klippor.
När jag nådde betans begränsande väggar kände jag en nästan outhärdlig längtan att få utforska bortom betan. Jag ville veta vad som fanns i King’s Watch i Old Russia, jag ville veta vem som skapade den första Exo:n och jag ville veta mer om the Traveler och Ljuset. Min karaktär, som jag i början inte gillade, blev bara mer älskvärd för varje timme och det var med sorg som jag skiljdes från henne vid betans slut.
För en gångs skull får vi en shooter med mer än bara automatvapen och terrorister. Äntligen ser vi ut att få en skjutare med ett narrativt djup. Kan det vara så att militär-eran är över? Jag hoppas verkligen det, för jag har inte haft såhär kul sedan GoldenEye 007 och Perfect Dark. Jag älskar Destiny för det väcker matinékänslan utan att kännas gammalt.
Jag kanske kommer hata Destiny
Även om Destiny är otroligt hypat och med säkerhet kommer sälja i miljonupplagor finns det en risk att jungfrufärden får ett snabbt slut. Bungie har som sagt skapat en shooter med inslag från onlinerollspel. Det oroväckande i det är att det saknas typiska funktioner för rollspel. Det går till exempel inte att ge sin karaktär ett namn, utan oavsett vad eller vem du spelar kommer du ha ditt ID svävandes över huvudet. Spelet saknar också textchatt som det ser ut just nu och i de filmsekvenser och dialoger från betan fanns det inga möjligheter att påverka storyn.
Den här bilden fick man stå ut med. När man förflyttade sig mellan områden i spelet doldes laddningen genom sekvenser över rymdfärden. Stiligt, men en smula tröttsamt.
Det som oroar flest kritiker är Destinys kvantitativa innehåll. Betan sägs ha varit dryga tio procent av det färdiga spelet. Tio procent som tog runt fem timmar att ta sig igenom. Visst finns det instanser att grinda med kompisar och pvp att förlora sig i, men oron för att spelet är klippt och portionerat av Activision är ändå överhängande. Redan nu är två mindre expansionspaket utannonserade. Bungie har sagt att varje planet (fem) enbart har ett område. Och även om det inte säger något om dess storlek låter ändå fem lite… lite.
Vapentyperna känns också lite väl enkla för att vara ett science-fiction spel med rymdskepp, självtänkande AI och mystiska rymdvarelser. Än så länge finns typiska hagelgevär, automatkarbiner, revolvrar, raketgevär och maskingevär. Standard liksom. Enbart två futuristiska vapen finns att panga; ett fusionsgevär och ett pulsgevär, men de lyckas inte överraska. Var är eldkastarna och laservapnen? Var är fantasin? Kommer vi bli tvungna att köpa häftigare vapen för riktiga pengar?
Ödet visar sig
Destiny är ett varumärke som ska sträcka sig över ett decennium och som förmodligen kommer följa Activisions årliga systematik med tilläggspaket för de allra hängivnaste fansen. Det är ju ändå pengar det handlar om. Men jag är på, jag är hypad och jag är redo! Destiny ligger mig redan varmt om hjärtat och jag är säker på att det kommer bli årets spel när det släpps 9 september. Jag hoppas och önskar bara att det kommer bli en spelserie som lyckas. Jag vill tro på Destiny.
[youtube id=”TljtC5qnb-s” width=”600″ height=”350″]
