Ska jag vara ärlig är jag inte någon bra spelare, så när jag spelar tar det lång tid och det blir många continues, vars meny i Final Fantasy VII har en melodi som jag tycker om!
Thomas Böcker, producent för datorspelskonserter och frälsare för nördar i hela Europa, sitter framför mig och min sambo Mikaela. Han är mycket trevlig och pratar ingående om allt gällande hans kärlek och arbete till spelmusik. Händerna använder han gärna när han berättar och ett leende breder alltid ut sig när Final Fantasy kommer på tal.
Vi är på Wayne’s Coffee i Konserthuset i Stockholm, stunden innan hans senaste konsert Final Symphony ska fylla hundratals nördars öron med vacker spelmusik. Min nervositet inför intervjun skingras när jag inser att vi delar en gemensam passion för de gamla japanska rollspelen. Flertalet gäster på kaféet hinner komma och gå innan Thomas och vi skiljs åt och jag får en outhärdlig längtan tillbaka till Midgar och Narshe.
Sedan succén med Symphonic Game Music Concert 2003 på Gewandhaus i Leipzig, Tyskland, har Thomas årligen producerat hit efter hit från Storbritannien till Norden. Tack vare Thomas personliga insats har nördkultur blivit finkultur och han har till och med fått musikens upphovsmän att välsigna hans fortsatta uppdrag att sprida spelmusik världen över.
Idén bakom Final Symphony uppstod redan 2009 då vi producerade Symphonic Fantasies som var en hederskonsert tillägnad SquareEnix. Till konserten bjöd vi in samtliga kompositörer, Uematsu-san, Yoko Shimomura, Hiroki Kikuta och Yasunori Mitsuda, till Tyskland där konserten ägde rum. Det skall påpekas att innan vi hade börjat arbetet med Symphonic Fantasies hade Uematsu sagt att vi skulle hålla oss så nära originalen som möjligt. Eftersom han var orolig att fansen skulle bli besvikna om musiken lät annorlunda, respekterade vi hans önskemål.
Men vi hade en del från Secret of Mana där vi tog ut svängarna lite grann utan att gå ifrån originalens melodier. Uematsu satt där och lyssnade och blev så hänförd att han efteråt istället bad oss att använda hans kompositioner hur vi ville!
Fotograf: Mikaela Rydelius
Spelvärlden har ett otroligt rikt bibliotek av musikaliska mästerverk med allt från Koji Kondos glada funk i Super Mario Bros. till Manami Matsumaes svängiga rock i Mega Man. Men om jag skulle välja någon spelserie som byggt upp minnesvärda melodier och gjort avtryck på gamers skulle jag säga att det är Nobuo Uematsus Final Fantasy. För Thomas innebar det en svår balansgång att välja ut vad som skulle tas med i konserten.
Eftersom jag jobbat som konsult för många spelkonserter, som Distant Worlds och PLAY: A Video Game Symphony, fick jag känslan att man ville presentera så många delar av Final Fantasy-serien som möjligt. Då är det svårt att inte använda musik som är populär bland fansen. Det är alltid One Winged Angel och det är alltid Aerith’s Theme. Vilket också är toppen, men för Final Symphony tänkte vi att vi skulle begränsa musiken och bara ta musik från Final Fantasy VI, VII och X.
Trots att de nischade sig till enbart tre spel kunde de inte använda all musik från dem. De var tvungna att stryka flera melodier och lämna många historier osagda.
Vi var tvungna att döda många älsklingar i processen, men samtidigt är det svårt att berätta historien om FF7 utan till exempel Aerith’s Theme. I alla tidigare konserter har vi skämtat om att aldrig spela hela One Winged Angel, utan bara fragment, då vi tyckte att den är så sönderspelad. Men för första gången, med den här konserten, spelar vi den i en ny version som du säkert inte hört!
Symfoni i nostalgi
När jag och min sambo kliver in i Stora salen är det verkligen på tiden att jag kommit iväg för att lyssna på en spelkonsert. Ända sedan 2006 har jag av olika anledningar missat dessa musikaliska höjdpunkter. Den blåa byggnaden, som jag alltid sneglat på när jag gått på bion vid Hötorget, är vackrare än förväntat. Dess interiörer med fina guldpläterade detaljer längst trappräcken och lampor är som en tripp tillbaka i tiden. Men mitt sinne är inställt på pixlar och grova polygoner, något som folket från Level förstärker från det lilla hörn där de säljer sitt nysläppta nördlexikon 8 Bitar. Efter en nästan plågsamt lång laddningstid sker den riktiga trippen, när Kungliga Filharmonikerna sätter tonerna för några av min barndoms starkaste upplevelser.
Med Final Fantasy VI, VII och X i fokus började vi arbeta med att skapa arrangemang som skulle passa in. Eftersom vi inte använder videoklipp måste musiken på egen hand kunna berätta historierna utan att publiken tröttnar. Det var ganska mycket jobb! Det tog oss ett år att komma på alla arrangemang. Jonne Valtonen och Roger Wanamo (konsertens kompositörer) kan sina spel, så klart, de spelade dem när de var yngre. Men vi var tvungna att spela igenom dem igen, samt kolla på YouTube-walkthroughs. Vi kollade verkligen på alla! Bara FF7 tog en månad! Vi satt där varje dag med var sin kopp kaffe och tittade från morgon till kväll.
Fotograf: Mikaela Rydelius
Inledning med Valtonens Circle within a Circle within a Circle är den perfekta uppvärmningen inför Wanamos otroligt vackra symfoniska dikt Born with the Gift of Magic, som rör om både i hjärta och tårkanaler.
Det hela handlar om utvecklingen av temat. Wanamo spelade FF6, vilket var hans första Final Fantasy-spel, så det betydde mycket för honom. Han ville berätta Terras historia om hur hon utvecklas under spelets gång och frigör sig från imperiet. Så det han gjorde var att ta hennes tema och bara använder små bitar av den i början och desto mer hon utvecklas och blir starkare förändras själva arrangemanget. På det här sättet tror vi att vi kan gestalta figurerna i alla dessa spel på ett bra sätt. Genom att arbeta med melodierna på det här sättet är det möjligt för spelare att känna igen sig och att även de som inte spelat spelet kan uppskatta musiken. Det är viktigt för oss att musiken uppskattas av båda grupper.
Det andra stora arrangemanget som framförs är Piano Concerto och frontas av den talangfulla pianisten Katharina Troutler, iklädd en klarröd aftonklänning. I en stadig men något identitetslös sammansättning av melodier från Final Fantasy X, är Hum of the Fayth starkast.
7:th Heaven
Det är efter pausen som kvällens stora höjdpunkt tar till stråkarna: Symphony in Three Movements – ett Final Fantasy VII arrangemang i tre. Episka. Delar.
I den första delen berättar vi historien om hur Sephiroth blir galen och den envingade ängeln. Den andra delen är vid scenen i pariserhjulet. Hela spelet är väldigt mörkt men den här scenen är ljus och romantisk, beroende på valen spelaren gör. Vi valde den romantiska versionen och blandade Clouds, Aeriths och Tifas temalåtar för att skildra dramat mellan dem.
För den tredje och sista delen valde vi att skildra striderna, men ger även melodin The Great Warrior utrymme som sällan framförs live. Vi har även med många andra ospelade låtar i det tredje arrangemanget, som Countdown och Lifestream.
Även om Wanamos otroligt vackra tolkning av Terras mognad var en fröjd att lyssna på är det symfonin om ikonerna Sephiroth, Cloud och Aerith som tar publiken till sjunde himlen.
Sephiroths tragiska historia om hjälten som blir skurk är en välkänd saga vid det här laget, men till tonerna av J-E-N-O-V-A och de eskalerande hjärtslagen som leder upp till One Winged Angel blev det en storslagen resa mot förfall. Delen gestaltar perfekt melankolin maskerad av styrka och lojalitet som sakta ruttnar till hat.
Triangeldramat mellan hjältarna Tifa, Cloud och Aerith har delat fans i två läger (Tifa är min favorit!) och är en kärlekshistoria som inte slutar lycklig för någon. Med avstamp i scenen på Golden Saucers pariserhjul, vävs de tre karaktärernas melodier ihop på ett ångestladdat och hoppfyllt sätt som påminner om förälskelse. Arrangemanget avslutar tvärt med Aeriths sista andetag som dras av desperata och gnisslande fioler.
Mitt FF7
För mig var FF7 så bra för att det hade en mörk och vuxen story. Jag tycker om hopplösa spel. De nya spelen är fantastiska men de är så färgglada. Jag är från en äldre generation och FF6 och FF7, de är mina spel.
Som Thomas Böcker och många andra är FF6 och FF7 mina spel också. Ända sedan Final Fantasy VIII började spelen ta en ljusare ton och palett som urartade i och med XIII-trilogin. Just Final Fantasy VII är, enligt många, seriens absoluta topp.
Sjuan var mitt första Final Fantasy-spel. Spelet var så moget och behandlade tabubelagda ämnen, som självmord, jämfört med vad som inkluderas idag. Och i min åsikt är spelet smutsigt på ett bra sätt. Det är ett väldigt mörkt spel som inte är optimistiskt. Ändå har det komiska ögonblick och som helhet gör det spelet till en fantastisk upplevelse som man inte glömmer. Det är vad Final Fantasy betyder för mig. Alla de stycken som man håller kvar i huvudet är de som är skickligt komponerade av Uematsu. Huvudtemat till Final Fantasy VII har en väldigt melankolisk klang och varje gång jag hör det blir jag bara helt ”wow”.
Nu för tiden läggs otroliga summor med pengar på talangfulla röstskådespelare och motion capture, men ska jag vara ärlig minns jag inte en enda melodi från något spel från nuvarande eller förra generationens konsoler. Med undantag från Super Mario 3D World och Mario Kart 8, som har otroligt smittsam musik, fruktar jag att spelmusiken kommer att stanna i det goda 80 och 90-talet.
Det beror på. För tillfället har musik som den i Final Fantasy fördelen att de som spelade dem var unga. När man spelar musiken med en orkester idag minns de hur det var när de spelade det för första gången framför sin TV. Det är självklart väldigt känslosamt, och för den nya generationen som spelar spel nu, kan det kanske vara likadant om 10-20 år.
Böckers Fantasy
Spelkonserter har de senaste åren blivit riktigt populära och med flera generationers spelare som vuxit upp är det kanske helt rätt i tiden. Men borta i morgonsolens land är det inte längre ett kulturfenomen, utan snarare ”bara” kultur.
Japanerna var de första att ha spelkonserter och de har haft det i 30 år nu. I japansk kultur är det vanligt att man inte visar sina känslor lika öppet som här i väst och under alla de 30 åren har de aldrig gett stående ovationer på någon spelkonsert. Men när vi spelare Final Symphony i Japan fick den det och det tycker jag säger något om dess kvalitet!
Just nu arbetar Thomas med att promota Final Symphony i andra länder och i september kommer den att framföras i Finland. Utöver det är framtiden oklar men säker. Spelmusik är här för att stanna, om Thomas får bestämma.
Vi funderar alltid på vad vi ska göra härnäst och det finns många möjligheter. Tyvärr kan jag inte ge någon specifik information just nu men vi är inte färdiga med det här än!
För er som absolut måste höra på orkestrerad spelmusik finns chansen i London den 13 juli, då i form av Zeldakonserten Symphonic Legends, även den producerad av Böcker.
Just nu spelar jag mycket Zelda för att vi arbetar på en Zeldakonsert nästa månad i London. Så jag har varvat Skyward Sword igen, men förutom det sitter jag mest med Mario Kart 8, som har väldigt bra musik!
Förutom Final Fantasy är The Legend of Zelda en spelserie med starka och minnesvärda melodier. Zeldas temalåt är en klassiker som reser håret på alla sanna spelnördar. Zelda till Wii U lär inte bli något undantag.
Zelda till Wii U ser helt fantastiskt ut! Jag läste några kommentarer innan annonseringen och oroade mig för att spelet skulle ta en riktning som jag kanske inte skulle gilla, men sedan såg jag trailern och tänkte ”wow”!
Ljus framtid
Om du missade Final Symphony, förstår jag din förtvivlan, jag har varit i din sits tidigare. Men du kan starkt räkna med att flera spelkonserter kommer och chanserna blir desto större om du hör av dig till Konserthuset och bönar och ber. Thomas Böcker kommer inte tveka en sekund.
Nu tror ni att jag fejkar men allting är fantastiskt! Stockholm är vacker och utsikten över skärgården när man flyger in är underbar. Folket här och orkestern är så vänliga. Ni kan verkligen vara stolta över Kungliga Filharmonikerna! När man jobbar och kommer i kontakt med så många olika orkestrar märker man verkligen skillnaderna i kvaliteten. Den här orkestern är världsklass!
Sannerligen är Kungliga Filharmonikerna en erkänd och respekterad orkester som framfört många succéer genom åren. Men spelmusik är något speciellt och ett känsligt ämne för många hängivna fans. När det gäller det har Thomas ett viktigt tips:
Jag tror man måste ha ett öppet sinne och acceptera att vi har arbetat med originalmusiken. Det låter inte exakt likadant. Men om man kan hålla ett öppet sinne får man sitt livs bästa upplevelse. Självklart får man gråta, haha!
Thomas Böcker är aktuell som producent för Final Symphony och Symphonic Legends. Delar av konserten kommer att finnas på konserthusetplay.se i slutet av sommaren.
Men vad tycker du om den svenska maten? Har du någon favoriträtt?
”Köttbullar! Jag åt det senast igår faktiskt och det var smaskens. Tyvärr har jag inte så många mathistorier men det är toppen att det finns så mycket fisk och skaldjur här till skillnad från hemma i Tyskland.”
Har du provat sill ännu?
”Den där stinkande fisken? Nej, haha!”
Fotograf: Mikaela Rydelius
