En katt bland hermelinerna
90-talet var ett decennium som erbjöd ett stort utbud av fantastiska konsoler. Under dess tidigare år var Nintendo och Sega (senare Sony) giganterna vars dominans fullkomligen krossade övrig konkurrens på spelmarknaden. Trots det digra motståndet fanns en och en annan entreprenör som ville blåsa liv i nya satsningar på spelfronten.
I början av årtionden fick en av grundarna till Electronic Arts – Trip Hawkins – idén att grunda ett eget spelbolag. Ambitionen var att spinna vidare på Full Motion Video (FMV)-tekniken som grundlades tio år tidigare. Genom förrenderade scener med riktiga skådespelare kunde spelaren interagera med händelseutvecklingen i spelet och – till viss del – välja hur utgången skulle sluta. FMV-produktionen var påkostad och enormt krävande i arbetsinsatser. Idag är FMV dött och begravet men då sågs bokstäverna som något nytt och spännande.
Bolaget The 3DO Company blev startskottet för Hawkins vågade satsning. Två år efter att företaget såg dagens ljus släpptes konsolen 3DO Interactive Multiplayer modell FZ-1 hösten 1993. Bakom mastodonten stod företagen Panasonic, Goldstar och Sanyo som fick uppdraget att tillverka den. Precis som vilken nykomling som helst ville 3DO skylta med de häftigaste spelen och den senaste tekniken, speciellt med 3D-revolutionen runt hörnet.
Ett nytänk som inte höll hela vägen, speciellt med prislappen
3DO var den första spelkonsolen med CD-ROM-baserad teknik vid lanseringen i USA. CD-skivor med film, musik och bilder slukades med hull och hår av konsolen. Tillsammans med sin 32-bitars CPU-processor, dess ljudchip och två ytterligare grafiska hjälpprocessorer kunde 3DO måla upp ganska avancerade spelproduktioner vid den här tiden. Spelutbudet var ganska omfattande och erbjöd en rad olika paletter, allt från strategi till FMV-baserade skyttespel med ljuspistol. Även en muspekare fanns att tillgå som bidrog till konsolens image att vara en multimedia-station.
Spel- och affärspressen var lyrisk. ”The Next Big Thing” blev omdömet när 3DO hamnade i det mediala rampljuset. Men resan skedde inte utan fallgropar. Redan vid lanseringen hade 3DO ett enda spel klart till försäljning. Orsaken var strul med tillverkaren Panasonic samt de bolag som skulle utveckla spelen.
Men den största fallgropen var den hutlösa prislappen för konsolen. Drygt 700 dollar (ungefär 6000 kronor) landade prislappen på, vilket var långt utöver prisstandarden som övriga konsoler kunde ståta med. Spelen var heller inte speciellt billiga och landade ibland på en prislapp mellan 400-800 kronor styck. Under 1994-1995 släppte tillverkarna fler 3DO-modeller som pressade ned priset men då var skadan redan skedd. I samma veva släppte Sony sin Playstation som ytterligare drev på konkurrensen om spelarnas gunst. I Japan var knappast 3DO förstahandsvalet för ett nytt konsolköp och blev snarare en plattform för pornografiska alster genom maskinens CD-ROM-teknik.
I slutet av 1996 hann ödet ikapp 3DO som till slut fick slänga in handduken och kliva av från ringen efter tre års kamp. Prislappen, konkurrensen och det struliga samarbetet med tillverkarna samt tredjepartsutvecklare gjorde sitt för att dra undan mattan för konsolen. En besviken och frustrerad Hawkins berättade kort efter nederlaget hur det bristande samspelet låg som en blöt filt över hela projektet. En lärdom var – enligt Hawkins – att ha produktion och utveckling samlat under ett tak, helst av ett enda företag som höll i trådarna från start till slut.
Eller för att citera ett känt ordspråk: ju fler kockar, desto sämre soppa.
De tre bästa spelen
Starblade
Ursprungligen ett arkadspel som kretsar kring en rymdpilot som ska bekämpa en utomjordisk invasion i rymden. Den här korta rälsskjutaren innehåller flera snygga scener. Hyfsat avancerat för sin tid och ett av de starkaste korten till 3DO.
Gex
Nintendo har Mario. Sega igelkotten Sonic. 3DO fick ödlan Gex som sin inofficiella maskot. Sålde i miljonupplaga och blev konsolens enda stora kommersiella framgång. Utvecklades av Crystal Dynamics som senare skulle ta sig an rebooten av Tomb Raider.
Super Street Fighter II Turbo
Street Fighter II har portats till otaliga konsoler de senaste trettio åren. Flera kritiker har dock korat Super Street Fighter II Turbo till 3DO som en av de bästa portningarna. Se dock till att skaffa den sexknappiga kontrollen om du planerar att införskaffa utgåvan.
De tre sämsta spelen
Plumber Don´t Wear Ties
Det här ”spelet” ska mer ses som en bildshow. Berättelsen kretsar kring en ”rörmokare” och en ung vacker kvinna som stöter ihop med varandra i samband med en jobbintervju. Youtube-kändisen James Rolfe – The Angry Video Game Nerd – totalsågade skräpet i en av sina många filmer.
Way of the Warrior
Mortal Kombat fick sin beskärda del av uppmärksamhet och berömmelse som spelet väl förtjänade. Det fick även en uppsjö av usla kopior som ville snylta på sin ättling. Way of the Warrior är en av uslingarna som ironiskt nog utvecklades av Naughty Dog, byrån som senare ”slog igenom” med de titlar vi idag förknippar bolaget med.
PO’ed
Det finns inte mycket gott att säga om den här rövsmeten. PO’ed är en Doom-kopia som utspelar sig på ett rymdskepp. Spelaren ska ha ihjäl diverse varelser som Gud glömde. Allt ser platt och tråkigt ut, kontrollen är stel som en planka och fienderna ska vi absolut inte tala om.
