Introduktion av ett antikt spel
”Robert, jag ska visa dig ett häftigt spel”. Min polare Tom lät entusiastisk på rösten när skapelsen presenterades. Efter skoldagens slut följde jag med honom hem. Uppe på ovanvåningen fanns en Amiga 500, hemdatorn som gjorde storslam i hushållen näst efter konkurrenten Commodore 64 under 80- och tidigt 90-tal. Amiga 500 var känd för sitt stora utbud av spel och nu skulle jag få ta del av ett av dem. Tom plockade fram en diskett, pulade in den i tangentbordet och klickade sig fram på menyvalet. Skärmen blev svart med några programkoder för att visa när disketten lästes på information. Några sekunder senare tronade titeln Moonstone: A Hard Day’s Knight fram med en entonig trudelutt. Snabbt som attan bänkades vi oss framför dumburken och satte igång spelet, hungriga efter en hägrande upplevelse som låg framför oss.
Så här kunde en Amiga-joystick se för för trettio år sen.
Spännande fantasyaction – med en frustrerande joystick
Moonstone: A Hard Day’s Knight släpptes ursprungligen 1991 av en liten kvartett i Kanadas största stad Toronto. Handlingen var fantasyinspirerad och kretsade kring ett gäng riddare som skulle återbörda en mystisk månsten till monumentet Stonehenge. Den som lyckades blev odödligförklarad i evig tid, men för att nå dit skulle ett antal banor över kartan klaras av. Varje bana vaktades av monster, allt från lurviga bergstroll till gigantiska eldsprutande drakar. När banan startades vällde illbattingarna fram på skärmen, stora som små.
Den pikanta detaljen som gjorde spelet så unikt var våldet. Varje svärdshugg som träffade gav utdelning i form av blod som sipprade eller sprutade vid en fullträff. Trots det simpla upplägget var spelet svårt. Frustrationen var stundvis hög för undertecknad när den basala joysticken användes för fulla muggar. Att ratta den jämrans spaken och få den att göra som jag önskade var ungefär som att tämja en arg vildhäst under en rodeoshow. Det gick bokstavligt talat förgrömmat trögt och misslyckande efter misslyckande staplades på hög. Trots motgångarna kämpade vi på tills slutbossen var avklarad och priset utdelat.
Draken – den svåraste fienden i spelet. En eldstrimma och du är stekt.
Trots den usla spelkontrollen var Moonstone: A Hard Days Knight förvånansvärt roligt och spännande. Fantasyestetiken, den vackra pixelgrafiken och de omväxlande miljöerna gjorde sitt för att spä på intresset och fortsätta ”lite till”. Många blev dialogerna om hur bossarna skulle tacklas och likaså stunderna framför Amigan när spelet slogs på. Idag räknas produktionen som en liten kultklassiker av Amigafantaster. Upphovsmannen bakom spelet – programmeraren Rob Andersson – uppgav i en intervju förra året att han jobbade på en remake av spelet i en slags retrostil. I skrivandets stund har inget hörts från Andersson angående spelets framtid, trots det stora gensvar som originalversionen har generat under årens lopp.
Moonstone: A Hard Days Knight kan laddas ned direkt på webbläsare via denna sajt. Jag rekommenderar varmt ett försök eller två på denna oslipade diamant.
Nästa torsdag tar jag mig an det första actionspelet som baserades på en musikartist – Michael Jackson’s Moonwalker. Missa inte detta!
