Sega Saturn – Segas återtåg på spelscenen
Om två veckor fyller spelfiguren Sonic the Hedgehog trettio år när spelet lanserades i slutet av juni 1991. Grafiken, det snabba tempot och den tuffa attityden bidrog till att öka försäljningen av konsolen Mega Drive som hade lanserats tre år tidigare i hemlandet Japan. Helt plötsligt utmanade upphovsmannen – spelbolaget Sega – rivalen Nintendo som i princip ägde spelmarknaden för hemmakonsoler. Konsolen skröt med sin 16-bitarsteknik och det stora spelbiblioteket som mer riktade sig till äldre tonåringar jämfört med Nintendos familjevänliga approach.
Mega Drive blev en stor framgång kommersiellt men hade svårt att hänga med i utvecklingen ju mer 3D-tekniken gjorde sig påmind under första halvan av 90-talet. Det stod klart att Sega behövde en ny konsol för att fortsätta där Mega Drive slutade. Men det var bråttom. En annan uppstickare på scenen – Sony – hade i samma veva planer på att släppa en egen konsol, det som senare skulle bli Playstation. Goda råd var dyra och Sega visste hur viktigt det var att sälja in projektet för allmänheten.
Sega Saturn blev namnet på satsningen och var hyfsat teknisk avancerad för sin tid. Konsolen ståtade med sin grafikprocessor som kunde måla upp krävande mjukvara på skärmen. Spelens hektiska tempo, de färgrika detaljerna och den nydanande utstrålningen visade att framtiden fanns i Segas svarta plastlåda, med den potential den kunde frigöra för spelaren. I november 1994 släpptes således Sega Saturn i Japan och ett halvår senare i USA. Men lanseringen blev annat än lyckad.
En skakig lansering med hårda smällar
I samband med E3-mässan 1995 utlovade den amerikanska Sega-chefen Tom Kalinske att Sega Saturn skulle kostade 399 dollar (nästan 6000 kronor i dagens penningvärde) när konsolen skulle sjösättas i USA. I samma vända utlovade Sony att deras Playstation skulle kosta hundra dollar mindre. Sonys företagsledning visste att spelare skulle välja den betydligt billigare Playstation med sin kraftfulla hårdvara – en förväntning som uppnåddes med råge. Pressad av Sonys löften såg sig Segas ledning tvungen att lansera Sega Saturn tidigare än beräknat med de få titlar som fanns till hands under premiären. Detta var ett snedsteg som skulle bli ödesdigert för Sega tillsammans med beslutet att tacka nej till samgående med Sony för att gemensamt utveckla en ny konsol.
Från och med 1996 började Sega dala i försäljningen av Saturn-konsoler. Det året innehade Sega ca 40 % av den amerikanska konsolmarknaden. Ett år senare hade den siffran sjunkit till ynka 12 %. Orsaken var givetvis den mördande konkurrensen från Sony vars Playstation sålde som smör. Att Nintendo nyss hade släppt sin Nintendo 64 gjorde inte situationen bättre för det hårt pressade bolaget.
1998 var förlusterna så pass stora att Sega tvingades ge upp kampen och avsluta produktionen av sin konsol. Men precis innan avslutet spottade företaget ut nästa satsning – Dreamcast – som skulle bli betydligt mer lyckosam försäljningsmässigt. Tyvärr var skadan redan skedd av Saturns bakslag och Dreamcast gick i graven 2001. Det skulle bli den sista konsolen för Sega någonsin.
I efterhand berättade Kalinske att förlusten hade kunnat undvikas om Sega tackade ja till att samarbeta med Sony och ge konsolen de förutsättningar som behövdes för att bli framgångsrik. Kalinske medger också att marknadsföringen borde ha prioriteras för att lättare sälja in konsolen samt haft avtal med samtliga återförsäljare på den amerikanska marknaden.
Ett kort personligt intryck av Sega Saturn
Personligen kom jag i kontakt med konsolen som fanns monterad på en station på ett flertal köpcentrum där hemmaelektronik såldes. Dess kantiga kontroller gav ett stelt intryck och likaså blev jag inte klok på uppsättningen av knapparna. Men spelen var helt okej, faktiskt fräscha och roliga att spela. Undertecknad blev bitvis imponerad av den fina grafiken och effekterna som konsolen kunde ståta med. Dessvärre blev romansen inte speciellt långvarig när Nintendo 64 tog över och slungade in min generation i en helt ny värld. Det märktes redan då att Sega Saturn hamnade på efterkälken och tappade sin gloria när Sony och Nintendo äntrade leken med varsin konsol.
Sega Saturn blev en udda parentes i Segas historia men fick en skara anhängare som såg potentialen som konsolen utstrålade. Det finns att införskaffa på diverse nätforum för en saftig prislapp.
Dom tre bästa spelen i urval
Powerslave/Exhumed
Sega Saturn hade en drös med shooter-titlar i bagaget. Powerslave var en av dem som hyllades av idel kritiker för sina tekniska innovationer. I rollen som äventyrare ska du hitta skatter i en antik egyptisk miljö. Tonvikten ligger på att utforska banorna som väljs på en menyskärm.
Panzer Dragoon
Det här spelet kom jag i kontakt med i samband med en demostation som innehöll en Saturn. Spelaren rider en flygande drake där man ska skjuta ned fiender som visas på skärmen. En av konsolens bästa spel som bröt ny mark hur en rälsskjutare bör se ut i termer av gameplay och innovation.
Virtua Cop
Ursprungligen en arkadtitel som portades till Sega Saturn 1995. Hyfsat rolig rälsskjutare som kunde kombineras med en ljuspistol för den äkta arkadkänslan. Betraktas än idag som en av konsolens starkaste kort.
Dom tre sämsta spelen i urval
The Crow
The Crow baseras på filmen med samma namn med Brandon Lee i huvudrollen. En yngling mördas och återuppstår för att hämnas sin död. Spelversionen är horribelt utförd. Kameran är satt ur funktion och grafiken är en blaffig sörja av pixlar. Lägg till den hutlösa svårighetsgraden och du har en katastrof framför dig. Youtube-profilen James Rolfe sågade skiten jämns fotknölarna i en av sina recensioner.
Corpse Killer
Corpse Killer är en rälsskjutare där spelaren ska ha ihjäl så många zombies som möjligt. Baseras på Full Motion Video-teknik där inspelade videoklipp bär upp handlingen. Youtube-profilen James Rolfe vräkte galla över skräpet I en av sina många spelrecensioner. Se eländet, skratta och fäll sedan en tår över mischmaschet.
Congo: The Lost City of Zinj
Congo: The Lost City of Zinji baseras på filmen Congo från 1995. Två äventyrare ska finna ett tempel I Kongo fullt med skatter – med hjälp av en gorillahona. Tyvärr gör spelet filmen ingen rättvisa. Här slängs spelaren ut generiska aptråkiga miljöer som är exakt varandras kopior, konstant skjutandes av allt som rör sig. Spelet var så uselt att lanseringen enbart ägde rum i USA för att snabbt glömmas bort.
