A Blast from the Past
Runt millennieskiftet hängde jag och min kompis Johan ofta i den lokala spelbutiken. Spelintresserade som vi båda var fanns ett ställe att snabbt besöka i samband med håltimmarna på högstadiet. Runt hörnet där alla spelkassetter stod uppradade fanns en arkadmaskin med två pistolreplikor av plast, nerstoppade i varsin springa. På skärmen hördes ett pangande ljud från ett diffust japanskt spel. Spelet var Time Crisis. I rollen som en ung specialagent skulle man panga allt som fanns på rutan under tidspress ända till slutbossen. Mynten gick snabbt åt när spelomgångarna växte och växte. Johan, som var en ärrad gamer, var en jävel på att hantera en puffra och visste exakt var skotten skulle sitta. Undertecknad var lite mer offside och fick snällt förnedras av den ena busen efter den andra när skottväxlingen blev lite för intensiv. Dock visste vi båda att vi hade något speciellt framför oss.
Ta skydd, ladda om – skjut! I Time Crisis gick det hett till.
Rälsskjutarnas storhetstid
Under mitten av 90-talet dominerade arkadmaskinerna och det var dessa som de så kallade rälsskjutarna riktade sig mot. Bolag som Sega, Konami och Namco höll fanan högt i denna smala kategori som tilltalade en ganska stor publik vid den här tiden. Genom en förutbestämd rutt ska spelaren snabbt skjuta sig igenom allt motstånd med hjälp av så kallad ljuspistol. Pistolen sänder ut en ljusstråle mot skärmen som indikerar var träffen äger rum. Tekniken uppstod under 1980-talet i samband med konsolen NES och var mest koncentrerade till lättsammare skyttespel. Skillnaden nu var att tempot var så oändligt mycket snabbare. Förutom att vara flink på avtryckaren var spelaren tvungen att ta skydd i omgångar, avlossa en salva och fort ladda om när magasinet var tomt. En klocka visade hur mycket tid som fanns kvar och dröjde man för länge var det game over direkt. Klassiker som Virtua Cop och House of The Dead stakade ut vägen för genren när arkadtekniken var kung på golvet.
Så här såg en GunCon-ljuspistol ut 1997.
En kultklassiker som aldrig går ur tiden
Time Crisis var med andra ett spel i mängden vid releasen 1995 men skillnaden var dess intensitet. Det gick fort, det var våldsamt – och kul! Striderna var så rafflande att spelaren hade svårt att hänga med i tempot, även på den enklaste svårighetsgraden. Skott, granater, hugg… allt bara kastades emot i en enda stor röra. Spelaren var tvungen att vara konstant på helspänn. Ett par år senare portades fartdundret till Playstation som också var det första spelet som utnyttjade ljuspistolstekniken till den grå spelboxen. Den så kallade GunCon var en klockren uppföljare från arkadhallarna som förstärkte känslan att vara närvarande i stridens hetta.
När jag var barn frodades arkadhallarna för fullt. Det var här rälsskjutarna hade sina glansdagar, i synnerhet hemlandet Japan.
Men det tog inte slutet där. Samtidigt som Time Crisis utvecklades till en sammanhängande serie av flera spel passade Namco på att släppa en liten expansion till ovan nämnda konsol som sjöng sin svanesång. I Time Crisis: Project Titan tillkom en smärre nyhet men i övrigt var temat intakt precis som sin föregångare – att snabbt skjuta sig fri med minsta möjliga marginal. Trots att det gått över femton år sedan besöket i den där lilla spelbutiken minns jag fortfarande det vansinniga tempot, det utsatta läget och att vara skyttekung när skurkarna pepprades ned en efter en.
I nästa del ska jag berätta om det mytomspunna PC-skräckspelet Phantasmagoria. Missa inte detta nästa torsdag!
