Dinosaurernas dinosauriefilm
Jurassic Park tillhör en av mina favoritfilmer. Scenen där Alan Grant och Ellie Sattler möter en livs ”levande” brachiosaurus ger mig fortfarande kalla kårar längs ryggraden. Men där filmen slutade tog filmspelen över. Nintendo och Sega fick sin beskärda del av kakan och lanserade en digital version till konsolerna SNES och Mega Drive/Genesis. Nu återstår frågan: vilket av dem är bäst?
Presentation
Här måste undertecknad ge cred till Genesis-versionen. Medan SNES-versionen direkt slänger ut spelaren i ett ingenmansland stoltserar Mega Drive med filmklipp, storytext och möjligheten att välja solokampanjen som Alan Grant eller en velociraptor. Här bygger Sega effektivt upp en stämning som triggaren spelaren att engagera sig i berättelsen. Bara att se introsekvensen när en T-Rex stirrar in genom vindrutan får mottagaren att ana att något stort är på gång.
Vinnare: Mega Drive.
Spelupplägg
SNES-versionen skapade idel frustration för en liten pojkspoling vid uppstarten. Spelet placerade mig i mitten av ingenstans utan ledtrådar var jag skulle gå. Konfunderad flummade en vilsen Robert runt på spelplanen i hopp om att hitta en ledtråd som avslöjade var nästa steg skulle tas. Visst var upptäcksresan spännande – som dock snabbt tog slut efter den tionde attacken av en velociraptor. Dock var övergången till FPS-snitt en teknisk innovation när spelaren tog sig in i fastigheterna – om vederbörande bortser från de identiska, mörka och labyrintformade gångarna.
Mega Drive var linjärt från första till sista bildrutan med en story som höll ihop kittet. Direkt visste spelaren vilket håll man skulle gå, även om svårighetsgraden stundvis var utmanande hög. Klättra uppför en kulle, åka motorbåt, hoppa över en triceratops… variationen var omväxlande och det fanns alltid något nytt att upptäcka i Segas licenstolkning.
Vinnare: Mega Drive
Musik
Det är ingen hemlighet att SNES hade ett betydligt kraftfullare ljudchip som kunde leverera de mest fantastiska strängar en konsol kunde göra vid dåvarande tidpunkt. Genesis höll tyvärr inte samma nivå med sina lågmälda, pipiga toner som fick migränen att explodera över hela pannloben. Ljudfilen ”Mountain” som SNES ståtade med ekar fortfarande i mitt huvud nästan trettio år efter att kassetten hamrades in i konsolen.
Vinnare: SNES
Användarvänlighet
SNES-versionen hade en mycket irriterande faktor: det finns ingen sparfunktion. Spelaren var tvungen att klara spelet i en sittning. Tänk att ha spelat i över timme, hittat det mesta och plötsligt få ett strömavbrott där hela progressionen plötsligt raderas. Du får börja om på nytt!
Genesis-versionen hade å sin sida ett lösenordspass efter varje avklarad bana. Var spelaren på alerten slapp man spela om hela spelet från start vid ett game over. En klar fördel som utmanövrerade SNES-versionens mer tillgängliga handkontroll och walkabout-vandrande, tillsammans med det linjära upplägget. Lösenordssystemet banade också vägen för ett omspelningsvärde när spelaren själv kunde välja var i spelet vederbörande ville starta.
Vinnare: Mega Drive
Grafik
Mega Drive hade mer animerade miljöer medan SNES hade märkbart bättre (pixel)upplösning i framtoningen av spelet. Dinosaurierna i SNES-versionen är bättre utformade än Genesis-versionen, dock inte lika roliga att ”interagera” med som i Mega Drive-versionen. Lägg till de grafiskt blurriga FPS-avsnitten och du ser ett litet övertag i Mega Drives Jurassic Park-gestaltning.
Vinnare: Mega Drive
Slutligt omdöme
Segas Jurassic Park-gestaltning drog det längsta strået i kampen mot Nintendo. Musiken var inte den bästa och grafiken i överlag grovkornig men underhållningsvärdet och användarsnittet var det inget fel på. Mega Drives Jurassic Park-tolkning ståtar sig som det bästa av 1993-samlingen av Jurassic Park-spel kunde erbjuda. Upplägget var roligt att spela och lösenorden gav spelet nytt liv efter att eftertexterna rullade på skärmen.
Vinnare: Mega Drive
