Ett tidigt racingspel (1986) på en 8-bitskonsol känns verkligen inte som att det kan ge mycket nöje. Men eftersom Hang-On ändå lyckades över förväntan, kan väl World Grand Prix också få sig ett försök också. Om syftet är att få en smak av arkadhallen i hemmet (och det är det ju, eller hur?) så klarar sig faktiskt World Grand Prix väldigt bra.
Upplägget är enkelt: Rejsa mot tiden på en av tolv banor – klarar du det inte är det GAME OVER. Klarar du det, samlar du på dig poäng som du kan köpa tillfälliga uppgraderingar för. Banorna bär klassiska namn som New York, Finland, Japan och så klart den oumbärliga Africa. De har identiskt underlag, men unika bakgrunder. Själva banan är platt som en skånsk pannkaka, men skalar asfalt och motspelare snyggt medan du gasar på i en övertygande illusion. Bilduppdateringen är som smord och kontrollen snäppet vassare än Hang-On. Faktum med att jag tror jag har lite roligare med det här än med Hang-On till en början.
Till att börja med adderar de där uppgraderingarna en del strategi till gameplayet, framför allt eftersom de är tillfälliga. Dina mottrafikanter är dock stendumma; spelbrädet består av två körfiler och de kan byta mellan dem. De gör det dock bara en gång, sedan vet du att deras aggressivitetskvot är fylld (det upplyste för övrigt den här guiden mig om). På ett sätt är det skönt, men det gör World Grand Prix till ett väldigt lätt spel. När du fått snurr på det har du snart klarat alla banorna en gång. Efter det finns inte mycket mer än att plocka bättre tider. Med tanke på att dessa ändå försvinner när du stänger av spelet, är det inte mycket värt.
World Grand Prix är enkelt i sitt upplägg, och det är därför väldigt lätt att plocka upp och bara spela en omgång eller två. Det förlorar däremot all sin tåga i denna enkelhet. För den finurlige finns här ett läge för att skapa en helt egen bana, men vad är poängen med det egentligen? Har du kört alla huvudbanorna en gång har du i princip sett allt som World Grand Prix har att erbjuda. I den aspekten är faktiskt inte Hang-On direkt bättre, men där känns en markant skillnad i svårighetsgraderna och körkänslan är ett strå vassare på motorcykel. Bland annat betyder en kollision alltid ond, bråd död i Hang-On. I World Grand Prix kan du puffa in i mottrafikanterna om din hastighet inte är alltför hög. Jag tror dock jag föredrar infernot, om inte annat för att jag i och med att Hang-On är inbyggt slipper hämta någon kassett. Ah, modernitetens under.
