Secret Command är ett kärt barn som även går under namnen Ashura (i Japan) och Rambo: First Blood Part II (i USA, självklart). Det släpptes mellan 1986 och 1987 och fick faktiskt komma tillbaka på Wii:ns Virtual Console 2008/2009 (vila i frid). Secret Command är ett springa-skjuta-spel i fågelperspektiv, inte helt olikt Ikari Warriors, (nästan-namnen) Commando eller The Ninja. Det är en lättsam genre, särskilt om man har en medspelare i sällskap. Och det har du ju faktiskt möjlighet till i Secret Command, som är ett av relativt få spel på Master System som låter två pers spela samtidigt.
Jag har i princip aldrig gillat fågelperspektivet i mina springa-skjuta-spel och Secret Command gör inget så pass bra jobb att jag ska ta till mig subgenren. Tre liv, inga extra försök; glädjerop. Eller jo, en invecklad knappkombination för att få fortsätta från samma bana du nyss dog på finns där. Och det är ju toppen, om det inte vore för att du måste mata in den på fem röda sekunder och minsta fel leder dig – lik förbannat – tillbaka till första banan. När du tar det här tillsammans med en handkontroll som fullkomligen avskyr raka kommandon (särskilt det där rakt upp, som jag pratat om) står det snart klart att det enda alternativet är att helt enkelt inte dö – ”git guud”. Där finns förstås möjligheten att spela med en vän, som sagt var. En sån skulle man kanske skaffa, för då kan man få oändligt med continues efter bana 3 genom ett rätt enkelt knep (håll inne knapp 1 + 2 och vicka ”styrtangenten” vänster-höger i rask takt).
Den puckat orättvisa livsaspekten åsido är det mest att spelkaraktären är på tok för långsam som skaver med Secret Command. Det gäller så klart extra för oss PAL-spelare (Ashura och Rambo går båda snabbare). Långsamheten svider sen lite extra på senare banor där fiendens kulor rör sig (mycket) snabbare än du själv. Med tanke på att du förlorar alla uppgraderingar tillsammans med livet så vill man ju hålla avståndet. Avstånd medför dock att du inte når fienden med dina egna kulor om du inte har uppgraderingar. Lägg där till att det är rätt svårt att sikta mot barackerna som innehåller sagda uppgraderingar (de har en ”sweet spot”) och du har ett recept för frustration. Men som sagt, dö bara inte så lär du inte få de här problemen.
Även jag kan i min rödögda förbannelse över Secret Command dock gott tillstå att det är ett rätt okej spel för sitt sammanhang i tid, rum och konsol. Om inte annat finns ju samarbetsläget. För visst är väl en frustration delad en frustration halverad, eller?
Källa: SMSPower.org
