Vi avslutar denna Ninja-svit med ett lika innovativt som frustrerande springa-skjuta-spel: The Ninja. Eller Sega Ninja, om man så vill. Denna titel härrör som så många andra från arkadhallarna. Dessvärre har Master System-versionen klippt och donat bort mycket av det som gjorde Ninja Princess, originaltiteln, så unikt. Kvar är ett spel som fortfarande är i en klass lite för sig självt (åtminstone såvitt Master System anbelangar), men som kunde varit en klassiker.
Till att börja med har Ninja Princess en kvinnlig ninja i huvudrollen. Kanske är det en direkt effekt av att pionjären Rieko Kodama är den som äras för spelets illustration. Hur som helst har Master System-releasen en manlig huvudkaraktär som i stället ska rädda prinsessan ifråga. Här är dessutom lite banor omplacerade, enligt Wikipedia-artikeln. Men allvarligt, sida vid sida, vilken föredrar du?
The Ninja är dock ett bra spel – förvånansvärt bra. Jag önskar bara att jag hade manualen till mitt exemplar. Den hade besparat mig mycket vånda, då jag till en början helt missförstod kontrollen. Två Tre gånger! Efter att ha famlat runt med att enbart kunna skjuta åt hållet jag stod vänd upptäckte jag att den andra knappen på kontrollen tillät mig att skjuta rakt upp på skärmen, oavsett åt vilket håll jag stod. Vid närmare eftertanke minns jag att samma sak hände mig vid premiäromgången för sisådär ett decennium sedan – fast då tvärtom, alltså att jag trodde man bara kunde skjuta rakt uppåt. Det ska ett särskilt pucko till att ha så dålig koll på knappkommandon på en handkontroll med två knappar. Vilket påminner mig om den tredje gången, då jag kom på hur sjutton man gör för att gå upp i rök. Du kan bli temporärt osynlig/odödlig om du trycker in båda knapparna. Detta är inte bara en effektiv manöver – den är i princip oumbärlig.
Den djupa sucken senare kan jag bara konstatera att även om The Ninja verkade vara ett hiskeligt svårt spel först, klarar jag nästan av att spela det bra nu. Jag önskar bara att spelet gav en fler än tre ynka liv, eller kanske rentutav ett continue eller två. Som det är nu är The Ninja en titel som hjärnan måste vänja sig lite vid först – git gud, som ungdomarna säger. Och det tog sin beskärda del tid.
Orkar man inte börja om från början, men har lite tålamod, finns en bugg som ger dig ett par extraliv direkt. Men då måste du vara beredd på att skjuta hejvilt för att få 0 % träffsäkerhet vi slutet av valfri bana. Då flippar spelet ur och ger dig maxpoängen, 9 999 999. Det tar inte bara en jäkla tid att få till; det tar lika lång tid att räkna ned! Men vad gör man inte för att krama ur de där extra försöken?
Förutom en rätt brutal svårighetsgrad innehåller The Ninja en imponerande variation av banor för ett Master System-spel. Det har också ett extremt trallvänligt soundtrack som stannar kvar en liten stund efter konsolen stängts av. Jag kan dock inte undgå att tycka att PAL-hastigheten känns mer rätt även på det här spelet. Åtminstone vad gäller musiken.
