R-Type, klassikern som varit en så stor del av sidskrollande skjutarspel. Sedan arkadoriginalet 1987 har IREM:s lilla experiment tagit sig till inte mindre än 16 olika plattformar (och än fler i de nyligen släppta kompileringarna från ININ). På Master System släpptes det i samtliga regioner 1988, och det är faktiskt Compile som står för utvecklingen, enligt GameFAQ/SMS Power. Compile var en av få utvecklare som faktiskt fick ut spel till såväl NES som Master System. Deras främsta bekvämlighetszon var dock hemdatorn MSX, och i viss mån Master Systems ”1.0-version” SG-1000.
Master System-upplagan av R-Type är superoptimerad – för att se förbaskat bra ut. Gameplaymässigt är det inte riktigt lika gott ställt. Det är nästan gulligt hur de förväntat sig att man ska kunna ducka fiendeeld man inte kan se på grund av allt flimmer. Det går säkert både att klara och rentutav spela bra, men ändå har man haft det nästan gentlemannaaktiga goda omdömet att ha bäddat in trick för både oändligt med continues och – nu snackar vi! – ren odödlighet.
Men, kanske du nu frågar för dig själv, är det så himla roligt att klara spel genom att fuska? Och vet du vad? Ja, det är skitkul! Efter att ha suttit fast på fjärde banan i en halvtimme – dels för att försöka trigga påskägget, dels för att fiendemönstren är extremt jobbiga – känns det för jävla skönt att bara rulla över dem som världens rymdtruck. Leve fuskkoder!
En bättre fråga vore kanske om R-Type på Master System är särskilt kul till att börja med. Jo, man märker vad som gjorde spelet till en stor grej när det begav sig; ett så här snyggt arkadspel konverterat såpass troget rent visuellt ett knappt år efter arkaddebuten är lite av en fjäder i hatten. Men det är ju också på bekostnad av en väldig massa tappade frames och sprites, samt ett soundtrack med höga toppar och rätt låga dalar. Än värre är det för PAL-spelare, som verkligen fått den sämsta versionen i både gameplay och ljud. PSG:n låter rätt okej i korrekt hastighet (med ett par riktigt bra kompositioner), men FM-soundtracken gör att den japanska releasen är titelns motsvarighet till en Director’s Cut. Då är vi helt plötsligt nära ett Mega Drive-spel, vilket gör det rätt iögonfallande att Mega Drive aldrig ens fick ett R-Type – vare sig nytt eller konvertering/portning.
R-Type på Master System är lite för svårt för att jag ska ha kul med det egentligen, och PAL-versionen gör inte saken bättre. Spelar du i rätt hastighet, alltså i NTSC/60 Hz, och månne med den vassare FM-soundtracken, bör det ändå få klassas som en välgjord titel, trots sina orättvisa kraftprövningar av maskinvaran.
