Chuck Rock är en av många, många grottmän som varit försöksmaskotar för diverse plattformsspel. Master System är en av elva plattformar som fick seriens första spel (och en av sex som fick del två). Här är det Virgin Interactive som står för både utveckling och utgivning, vilket kan betyda lite vad som helst på kvalitetsskalan. Det gäller särskilt för Master System.
Till att börja med är presentationen av Chuck Rock urusel. Grafiken i den mån den finns är det inget fel på, men majoriteten av bakgrunderna är svarta som natten självt. Förbi titelskärmen finns heller inte ett spår av musik. Det är synd, för titelskärmen har en banger signerat Matthew Simmonds, med Matt Furniss som arrangör.
Chuck Rock imponerar heller inte vidare vare sig i gameplay eller prestanda. Trots att inte mycket ritas upp, skrollar spelet ryckigt och känns allt annat än responsivt. Dina attacker har väldigt begränsad räckvidd – särskilt magslaget, som är din standardattack på marken. Då är hoppsparken mycket bättre (sicken skräll!) och en titulärt kastad stenbumling ännu bättre, om du kan sikta.
Jag gillar däremot pusselaspekten bakom just användandet av stenarna. Du kan använda två storlekar av dem för att ta dig genom diverse hinder; allt från geggpölar till takras och genvägar kan en välplacerad bumling ta dig förbi. Flera alternativa vägar leder till föremål du kan samla på dig för poäng. Dessvärre har poängen ingen som helst betydelse annat än att lagras som ett tillfälligt high score. Du ser inte ens poängen under gameplay – bara när du dör sista livet. Jag tror inte ens att du kan hitta extraliv i Chuck Rock – jag har i varje fall inte fått något. Du får helt enkelt hålla tillgodo med de fyra du börjar med och se till att inte dö.
Smarta pussel och halvkul plattformande är nog för att en genretorsk som jag själv åtminstone ska vilja spela genom Chuck Rock. Jag är dock tämligen övertygad om att Master System-versionen måtte vara den sämsta av dem. En vacker dag ska jag ta reda på om tvåan är bättre.
