Scramble Spirits är den typen av uppåtskrollande skjutarspel som hämtar estetik från första världskriget, möjligen lite från andra. Ni vet vilka jag menar: 1942, Jamestown, Fireshark, med flera. Den här typen av projektiltäta skjutare brukar kallas bullet hell, eller kulregn, som Steam-taggen blivit.
Scramble Spirits är på sätt och vis raka motsatsen till Aleste. Titeln utgör nästan ett exempel på varför konsolen inte hanterar kulregn särskilt bra. Till skillnad från Aleste flimrar Scramble Spirits järnet; det är ofta du tas ner på jorden av en projektil du inte såg flimra in i dig. Jag fick aldrig chansen att prova med två spelare, men kan tänka mig att det är minst lika illa. Tur då att spelet är åt det lätta hållet. Två continues med 4 liv vardera och möjlighet till extraliv dessutom. Till och med denne hopplöse klarade av hela rasket på sex banor på andra försöket.
Master System-upplagan av Scramble Spirits är faktiskt den första hemversionen av arkadspelet. De kom båda ut 1988, och spelet var exklusivt till Europa fram till 1992 då det släpptes i Brasilien. Det betyder att vi spelar i korrekt hastighet! Men ändå har vi, av någon anledning, ett FM-soundtrack inprogrammerat i kassetten också. Och jag måste säga att båda låter bra, men PSG-originalet låter riktigt bra. Det är en lekfull typ av skjutarspel – ett som höjer spelaren i triumf. Det återspeglas från musiken till berättelsen.
Det märks faktiskt att Scramble Spirits försöker ha lite själ, även om det inte är jättefint optimerat för konsolen. Det är över på ett kick, men det är lite av ett glädjeskutt. Mellan de vanliga banorna, bossarna och bombrundorna finns här aldrig riktigt en lugn stund. Det kan jag dock leva med när träffytan är generös och skotten färdas lagom fort. Alla spel behöver inte vara svåra – inte ens skjutarspel (i synnerhet inte skjutarspel).
