Sonic the Hedgehog 2 till Master System är ett sånt där spel som inte borde finnas. Att första Sonic-spelet fick en pseudo-port till konsolen är att tänja på gränserna redan. Och då kommer den här titeln farande samma år som dess namne på Mega Drive. Det känns verkligen som att SEGA måste ha varit livrädda om sitt rykte på sina 8-bitsmaskiner. Antingen det, eller så var det väldigt billiga spel att producera.
När jag säger att Sonic the Hedgehog 2 på Master System inte borde finnas, menar jag det i mer än en bemärkelse. Om du tyckte vattenfysiken i Sonic kändes som sirap, melass och tjära i Mega Drive-spelen, kommer Sonic the Hedgehog 2 på Master System att frustrera dig. Som om inte sirapshelvetet är jobbigt nog finns här en stor mängd osynliga hål att ta dig bort från de så älskade, livsviktiga bubblorna. Och de här banorna är när du redan tagit dig förbi segelflyget, som har en av de mest antiintuitiva kontroller jag varit med om. Och på dem följer Gimmick-zonerna med sina snurrande gravitationsplattformar och Scrambled Egg med sina j*vla rör! Jag skulle drista mig att påstå att Sonic the Hedgehog 2 på Master System är bevis på att nedgången för franchisen började långt, långt innan buggiga 3D-spel blev 13 på dussinet.
Jag känner mig mest uppgiven. Varför förvarnade ingen mig på att det här spelet helt enkelt inte är särskilt kul att spela? Det här var tydligen fjädern i hatten för SEGA of Japan när det begav sig – och så släpptes det bara i Europa och Brasilien (på Master System då; Game Gear-porten fick mer spridning).
Så vad man kan säga som är positivt? Musiken är rätt jäkla bra, trots att Yuzo Koshiro inte är inblandad. Det är också svårt att få slut på extraliv om du samlar ringar på allvar och tar de extraliv som erbjuds. Räknaren går bara upp till nio, men tro mig när jag säger att du kan ha betydligt fler extraliv än så. DET är åtminstone betryggande, även om det inte förlåter de asjobbiga partierna.
