Vad gör du som företag när du äntligen lyckats hitta en maskot alla älskar att spela på din (relativt) nya konsol? Du portar det till konsolens föregångare, så klart. Eller, nej! Du skapar ett i princip helt nytt spel från grunden, något sånär baserat på förlagan.
På sätt och vis är det en fantastiskt konsumentvänlig hållning SEGA hade under Mega Drivens första år, då även Master System fick många nya spel. Sonic the Hedgehog är ett ypperligt exempel på detta, och det tar tillvara på konsolens styrkor på ett imponerande sätt.
Sonic är så klart inte lika snabb på en Master System som på en Mega Drive, men det är en helt klart imponerande uppvisning på sina ställen. Bandesignen rent mekaniskt är dessutom betydligt mer varierad än förlagan, kanske som kompensation för att miljöerna är såpass lika. Till exempel finns här en helt vertikalt orienterad bana och en ”autoskrollare”.
Det enda spåret av bristande finlir och puts är egentligen en handfull tillfällen där skrollningen och kontrollen inte helt är överens. På kanten till en fallande plattform kan spelet vägra acceptera ett hoppkommando, och lutande plattformar kan också ge lite blandade resultat när du hoppar från dem. Dessa tillfällen är dock få, och jag måste säga att Sonic the Hedgehog på Master System antagligen är ett av konsolens mest välgjorda lir.
Överlag skulle jag nog hellre välja Sonic på Mega Drive, men där kan jag inte lyssna på Håkan Hellström. Eller var det Janet Jackson? Eller var det introt till Huset fullt? Faktumet att spelet går lite långsammare på PAL-konsoler gör att just denna låt är ännu mer lik de exemplen jag nämner ovan. Oavsett är Bridge Zone, komponerad (med tung inspiration) av Yuzo Koshiro, ett av många fenomenala ljudspår från spelet. Men min egen favoritmelodi är nog ändå Scrap Brain Zone, som skulle kunna vara bland det bästa konsolen presterat i välljud.
