Superman, med undertiteln ”The Man of Steel” i Europa, är ett Genesis/Mega Drive-spel utvecklat av Sunsoft. Portningen till Master System (och Game Gear) sköttes av Graftgold, som tyvärr inte har många ens hyfsade titlar under sitt bälte. Inte nog med att Sunsoft började sin nedgång under den här perioden; nu är dessutom en medioker studio satt till att replikera deras magi (eller vad som är kvar av den). Pricken över i är att Virgin Games ger ut hela paketet. Mina förväntningar är i sank.
Och i sank är även var vi hittar kvaliteten på detta skräp. Det är den klassiska Virgin-stanken av skräp också: bångstyriga kontroller, ettriga fiender och allmänt undermålig bandesign. Det märks att Graftgold var en europeisk studio, kort och gott, med den där viktiga fingertoppskänslan för just plattformsspel helt snarare än delvis saknad. Jag ska unna dem visst tvivel, eftersom Master System inte precis var deras hemplattform (de skapade fyra titlar på den; tack och lov äger jag inga fler … än). Bristerna i Superman: The Man of Steel är dock stora. Så vad finns här egentligen som är bättre än lägstanivå?
Musiken av Jason Page är superb och grafiken tar för det mesta fasta på Master Systems styrkor. Här finns också två kortare banor där du enbart flyger, vilket gör variationen najs. Manualen knökar in mycket information på få sidor utan att vara layoutmässigt mindre än snygg. Den är samtidigt på så många språk att den ändå tillhör de tjockare i konsolens spelbibliotek. Men jag spelar inte manualen, och musiken kan jag lyssna på annorstädes.
Superman: The Man of Steel är ett skitspel av rang, rätt och slätt. Hade det inte haft ett Level Select-fusk hade jag nog inte orkat ta mig genom det. Att det sedan har mage att be dig prova på svårare svårighetsgrad i eftertexterna när det är förinställt på Easy är en sån skön spark i ansiktet att jag nästan vill återgälda den med att avsluta den här spelsessionen med en tur till urinoaren.
