Här har vi en titel som varit med om en del. Golvellius: Valley of Doom släpptes tre gånger på lika många år och plattformar. Originalet är på hemdatorn MSX och programmerades av Satoshi Fujishima helt själv, varpå det sedan portades först till SEGA Mark III (japanska Master System) och sedan MSX2. SEGA-varianten fick undertiteln Valley of Doom när det senare samma år, 1988, lämnade Japans stränder för USA och Europa.
Eftersom Fujishima även projektets regissör och hade väldigt fria tyglar, blev det också mycket han som dikterade hela förfarandet. Och han ville ha ett Zelda-eskt äventyr. Och visst är Golvellius: Valley of Doom inte helt olikt The Legend of Zelda. Det är dock inte lika uppenbart i sina synder som exempelvis Golden Axe Warrior. Men det är heller inte i närheten av lika bra.
Frågan är hur man ens lyckas snegla på Zelda, men missa så mycket med vad som gör spelet bra. Golvellius: Valley of Doom kan i princip sammanfattas med ”samla pengar, köp sak”. Att du köper utrustning så som svärd och skor är väl inget underligt i sig, men att du behöver köpa HP, biblar (för att öka plånbokskapaciteten – totalt 20 stycken!) och till och med kristallerna som behövs för att nå slutbossen, är inget mindre än artificiell förlängning.
Det enda du gör som inte handlar om att anskaffa pengar är bossfajter och hålor. Hålorna är antingen sidoskrollande eller autoskrollande uppåt. Dessa är inte heller ett under av god design precis, utan designas kring att du ska ta fel väg ett par gånger och behöva göra om dem från början.
Jag hade nästan kunnat förlåta enformigheten i Golvellius: Valley of Doom om den inte hade varit så tarvligt designad. Precis som i Golden Axe Warrior innehåller i princip varenda skärm en ”hemlig” grotta, men precis som i detsamma så är grottorna i Golvellius inte särskilt användbara. Framför allt grottorna med invånare som ska ge dig ”tips” är höjden av värdelösa i många fall. Men men, de stjäl åtminstone inte pengar från dig.
Det bästa jag kan säga med Golvellius: Valley of Doom är att musiken åtminstone är trevlig, även om den tyvärr blir sämre för varje ny del utrustning du köper. Startmelodin är helt enkelt den starkaste. Tydligen var det här bästa sättet man kunde använda nya melodier, eftersom minneskapaciteten gjorde att varje område tyvärr inte kunde få sin egen musik. För övrigt finns här ett FM-soundtrack också, men det låter för det mesta inte riktigt lika trevligt som PSG:n.
Nåja, jag lämnar inte Golvellius bitter, precis. Slutet var sliskigt feelgood och jag sörjer faktiskt att vi aldrig fick en uppföljare. Storyn är inget mindre än skrattretande, men trots den och allt annat jag klagar på kan jag inte ogilla den här titeln. Jag kan dock fnysa åt att man kan understå sig att jämföra det med Zelda.
