Förra veckan såg One Punch Man: A Hero Nobody Knows, från Bandai Namco, sitt första betatillfälle. Det var en mestadels stabil upplevelse (på PS4) utan märkbart lagg eller nätverksproblem som lät oss testa fightingsystemet. Enbart ett par spellägen fanns tillgängliga och betan var barskrapad på funktioner som karaktärsskaparen och menyer. Men av det vi kunde testa är det uppenbart att One Punch Man: A Hero Nobody Knows är underhållande!
One Punch Manism
Vad som blir tydligt efter bara fem minuter med A Hero Nobody Knows och som får mig att andas ut är att spelet känns väldigt troget källmaterialet. I alla fall animen. Musik, röstskådespel, animationer, effekter och grafik gör ett ypperligt jobb med att förmedla One Punch Man-stilen. Även om spelet är betydligt snabbare än vad många dramatiska scener är i animen, fångar spelet känslan av lättsam underhållning som förvandlar en tråkig eftermiddag till en fantasifull fightingfest.
Precis som Dragon Ball FighterZ översätter animen till spel, lyckas A Hero Nobody Knows också överföra de dramatiska ögonblicken i karaktärernas attacker. Dessa är grymt iscensatta och fulla med charm som får varje match att kännas som en scen ur animen. Dock har den inte samma oumph eller skärpa som Dragon Ball FighterZ.
En jämförelse till Arc System Works omåttligt populära fightingspel är dock orättvist. Spike Chunsoft, utvecklaren bakom One Punch Man: A Hero Nobody Knows, har inte samma spetskompetens inom fighting. Vilket syns när man ställer spelen bredvid varandra. A Hero Nobody Knows är enligt mig mer underhållning än seriös fighting, och på den fronten lyckas Spike Chunsoft ändå väl.
Specialattackerna är spektakulära ögonblick. Mumen Rider ställer alltid upp stödfoten när han kliver av cykeln. Fin detalj. Saitama är så uttråkad när han möter sina motståndare.
Lättillgängligt
Efter att ha mosat knappar i några timmar med One Punch Man: A Hero Nobody Knows fick jag den välkomna känslan av att spelet är lättillgängligt. Jag är inte någon expert inom fightingspel och avancerade spel som till exempel BlazBlue får mina tummar att slå knut på sig själva. A Hero Nobody Knows har ett grundläggande system som allt vilar på och det är betydligt lättare att få häng på kämparna i One Punch Man än liknande animefighters. Det här anser jag som något positivt.
Upplägget med att Saitama är ett lika riskfyllt som tryggt val. Om du väljer Saitama på ditt lag har du bara två kämpar till dig förfogande i runt 250 sekunder (tiden det tar för Saitama att jogga till striden). När tiden runnit ur anländer Saitama och striden är i stort sett vunnen. Om motståndare valde bort Saitama till fördel för en tredje kämpe blir vågspelet svårt för personen som inte överlever tills det att Saitama anländer. Denna avvägning gör att matchbalanseringen spännande och sätter press på spelarna.
Dessvärre lämnade jag betan med intrycket av en viss ojämnhet i karaktärerna. Både Deep Sea King och Speed-o’-Sound Sonic framstod som väldigt starka i rätt händer medan andra presterade lite svagare. Om detta är medvetet eller helt enkelt rör sig om spelartekniker går inte att utröna så här tidigt. Och eftersom inga andra aspekter av spelet fanns tillhands bortsett från 3-mot-3 läget är det svårt att sia om vad slutprodukten landar på. Det finns potential i A Hero Nobody Knows ändå, då både nätkoden var stabil och känslan matchade serien.
One Punch Man: A Hero Nobody Knows släpps 2020 till Playstation 4, Xbox One och PC.
