”Upplägget är klassiskt. Karaktärerna är stereotyper. Skräcken är äkta.”
Med de orden från Jonas inleddes mitt intresse för denna oslipade diamant. Supermassive Games storsatsning fick Varvats redaktion att huka sig av skräck. Nu var det min tur att gå i samma fotspår.
För fem år sedan placerade jag skivan i konsolen och startade upp menyn. Förväntningarna var skyhöga. Redan vid presentationen anade jag att något ödesdigert vilade över äventyret. Atmosfären var tung, tät och ångestladdad från första till sista bildrutan. Några minuter senare gick resan ut i det okända.
Otaliga var scenerna när undertecknad kramade kontrollen och väntade spänt på nästa ledtråd eller jump scare. Lugnet före stormen var ordspråket som perfekt ramade in berättelsen. Ena stunden strosade jag sakta genom ett skogsparti letandes efter ett föremål – för att i nästa göra ett val i full panik. Quick time event-systemet där spelaren fick bestämma utgången av en händelse lämnade mig inte oberörd. Bitterhet att inte rädda kamraten efter en förhastad slutsats satt långt inne.
Tyvärr lyckades Supermassive Games inte upprepa bedriften i uppföljaren Man of Medan. Men Until Dawn är än så länge ohotad kung på skräcktronen i Playstation 4:s digra spelbibliotek.
