Vi kan ha fått ett besked om ett nytt jobb, vunnit en massa pengar, fått ett svar vi önskat oss så mycket. Det behöver inte ens vara ett ögonblick som är viktigt just då. Det kan i efterhand få en så tung betydelse att det är svårt att inte minnas ögonblicket det handlar om. I retrospekt inser vi helt plötsligt vilket betydelsefullt ögonblick det var och vilken skillnad det kan göra i efterhand. Den personligare spelsidan blir nu ordentligt personlig.
När spelet färgar verkligheten…
Jag minns hur jag lyssnat på soundtracket till Snake Eater, långt innan jag spelade spelet. Efter att Kojima och gänget åkt på en stämning då det ikoniska ledmotivet misstänktes vara stulet. ”The Winter Road” av den ryska tonsättaren Georgy Vasilyevich Sviridov ansågs vara originalet. Efter detta bestämde de sig för att skriva om ledmotivet. Jag älskar originalet, men det var det till Metal Gear Solid 3 som fick mig att falla pladask. Det är en fantastisk låt och jag väntade hela spelet igenom på att få höra det. När det väl dyker upp i slutet av spelet, fem på morgonen, grät jag glädjetårar. Jag sitter i en stökig lägenhet medan tjejkompisen sover bakom mig i sin säng. Jag är helt lyrisk och den känslan kommer aldrig försvinna.
Alla detaljer, alla ljud – påsar, kläder och parafernalia överallt, ett litet utrymme på golvet där jag sitter med sängkanten som ryggstöd. Volgin i Shagohod, redo att försöka spöa oss, inlindad i kablar från den kärnvapenbestyckade pansarvagnen. Naked Snake som laddar om sitt raketgevär och Eva varvar motorcykeln. Det är så mycket som spelar in i just det där ögonblicket. Allt tack vare den där låten som jag äntligen får höra i sin kontext.
Initieringen av något nytt
Den här gången var det något annat. Jag firar nyår med min bror och hans flickvän och strax innan tolvslaget ger han mig en heads-up på kvällen. Vi har spelat brädspel och druckit lite och gör oss redo för tolvslaget. Vi ska gå ut och träffa lite folk där var det tänkt. Bl.a. en dam som är en av min brors bästa vänner. Vi träffade henne redan på Interpool under Krog Moerda, vilket för mig blev en plötslig, men väldigt glad, överraskning. Att hon skulle dyka upp på nyår också var roligt, då det vore kul att se henne igen.
Efter ett fruset tolvfirande med mer ljud än faktiska visuella spår av fyrverkerierna går vi tillbaka hem. Jag har pratat litegrann med henne under kvällen, men kanske inte så mycket som jag ville. När vi beger oss följer hon med och vi sitter i deras soffa och fortsätter kvällen. När den lider mot sitt slut har hjärnspökena redan infunnit sig och hon har liksom krupit in i skallen på mig. När det är dags för hemgång gör jag henne sällskap då vi ändå ska åt samma håll. Nervös som en 13-åring som försöker bjuda upp till tryckare på skoldiscot blir det en ganska stel hemgång. Spännande, men stel.
När verkligheten färgar spelet…
När jag och brorsan senare sitter och nöter på i Warframe bryter han småpratet. ”Du och Ullis såg ju ut att ha det mysigt i soffan…”. Brorsan är expert på att vara en spydigt troll, så jag såg frågan som att han retades med mig. För mig var det dock lite mer än bara nyårshäng. Hon hade tagit sig in i tankarna sedan Krog Moerda, så nyåret blev liksom nästa steg i den mentala karusellen. Jag såg det aldrig som att det skulle bli något, så jag njöt väl mest av den lilla tid jag fick av sällskapet.
Eftersom jag har ett pokeransikte som är helt fantastiskt dåligt börjar jag fnittra som en idiot, vilket svarade på hans fråga. Bilden är var jag var när han frågade mig. Nästan exakt på plats också. Defence mission på Io, Jupiter. Anledningen till att jag minns det så bra är för att nu, i retrospekt, blir det en så avgörande och viktig plats. Inte för vad vi gjorde i spelet, men för att det där påståendet avgjorde precis allt.
Hade jag inte svarat som jag gjorde hade nog min käre bror inte skvallrat vidare till henne, vilket resulterade i att vi blev ett par. Allt har gått skitfort, men det känns fantastiskt. Ingen av oss trodde att det skulle bli vad det blev en knapp vecka efteråt, men det som händer händer, antar jag. Som det verkar finns det inga planer på att bli kortvarigt heller, men det får tiden avgöra. Oavsett längd på det här förhållandet så är det en av de där viktiga ögonblicken som har etsat sig fast. Efter ett par år i emotionell limbo och likgiltighet blev den diffusa, grådaskiga tillvaron plötsligt väldigt färgglad och full av former. Allt tack vare ett frågande påstående under Defense på Jupiters måne Io.
