Det må vara en gimmick som aldrig riktigt nådde den breda massan på allvar. Det må också vara en av de mest underanvända funktioner på Nintendos förra handhållna spelmaskin. Men jag saknar den. Den tredje dimensionen. Den fulsöta lilla teknologin som används så lekfullt, kreativt och vackert i ett underskattat antal spel.
Häromdagen tog jag en liten tugga av min bakkatalog. Alltså, inte en SÅN bakkatalog, utan glosan för det metaforiska berget av spel jag äger men inte har klarat eller ens spelat ännu. Turen föll på Kirby: Planet Robobot till Nintendo 3DS. Inköpt på release i den utgåva som fick en Kirby-amiibo med i paketet. Tömd på sitt innehåll för att sedan stå och damma i hyllan i närmre 3 ½ år innan plasten äntligen åkte av och kassetten fram. Det här är ord jag upprepar nästan var gång jag tar en sådan här tugga, men varför i all sin dar väntade jag så länge? Kirby: Planet Robobot är skitkul!
Förutom den sedvanligt glada grafiken och den otippat svängiga musiken så använder Kirby: Planet Robobot systemets 3D-funktionalitet alldeles fantastiskt. Varenda bana, scen och bosstrid har något som försiggår i för- och/eller bakgrunden. Det kan vara en glass som faller omkull och stänker ned hela skärmen. Det kan vara hajrobotar som lurar i bakgrunden. Det kan vara den rosa puffbollen själv som kastas mot skärmen med en härligt krasande effekt som om den gick sönder. Sådant gör att det helt enkelt inte blir samma sak att spela med 3D:n avslagen. Själva kärnan är ju så klart där, men den där extra livsglädjen suddas liksom ut.
Både gammalt och nytt
Nintendo var utan tvekan de duktigaste på att använda stereoskopin med kreativitet och finess. Super Mario 3D Land hade ett par riktigt fräna pussel som inte fungerade som tänkt i 2D. 2018 års Luigi’s Mansion fick äntligen den 3D det designades för från början. Det kanske inte riktigt var värt att vänta sexton-ish år på den, men tekniken ger ett passande lyft likväl. Bland övriga utvecklare var 3D-implementeringen en blandad kompott. Förutom Nintendo var nog den som gjorde mest med de trenne dimensionerna faktiskt SEGA. Ett stort gäng Arkad-, Master System- och Mega Drive-klassiker kunde lägga sig till med 3D-funktionalitet, däribland Streets of Rage 1-2, Fantasy Zone och OutRun. Nintendos egna ansatser till sådana ”3D-remasters” stannade vid Kirby’s Adventure och Twinbee.
Nu är det dock slut för den här gången. Det kommer inte längre nya spel som utnyttjar stereoskopisk 3D. Det är helt rimligt med tanke på hur otjänlig teknologin är för dagens marknad och vad konsumenterna vill ha (eller rättare sagt, vad de inte vill ha). Trots att jag förstår det så är det med stort vemod jag ser tillbaka på spel som Kirby: Planet Robobot och faktumet att det lär ta ett tag innan jag får se dem igen. Nåja, jag har åtminstone en ohemult tilltagen bakkatalog till 3DS att ta mig genom än. På det sättet är mitt spelberg en riktig klippa i tillvaron.
