Den 9 september 2014 släpptes Destiny. Jag köpte spelet på releasenatten, tillsammans med en ny Playstation 4. Så fort jag kom hem installerade jag min nya konsol och loggade in i Destiny för första gången. Vad jag inte visste då var att jag under sju år skulle logga in nästan dagligen och skjuta onda rymdvarelser tillsammans med en vän.
Vi träffades hösten 2014. Jag och en bekant som jag övertalat att börja spela Destiny behövde hjälp med ett uppdrag: Thorn-uppdraget. Vi hade försökt själva, men behövde förstärkning. Med brusten stolthet frågade jag slumpmässiga personer i spelets sociala hubb. Av alla spelare jag kontaktade var det bara en person som svarade: en Hunter med ett alviskt användarnamn.
Vi klarade Thorn-questen den kvällen med exalterade glädjerop. Var sin Thorn trillade ner i våra inventory, men jag fick något mer på köpet. En god rollad bästa vän och bromance som skulle hålla i flera år.
Det här är min hyllning till honom, till Destiny och till vänskap stiftade genom utmaningar och gemensamma mål.
Ett firande
Just nu firar Bungie 30 år som spelutvecklare och fans kan ta del av massor av grymma belöningar i Destiny 2. Det är en nostalgitripp inlindad i lekfulla aktiviteter (både gratis och prissatta). Bäst av allt är att jubileums-DLC:n innehåller en rolig ny dungeon som belönar dig med fantastiska vapen – och en rustning inspirerad av Thorn! Det är som om Bungie spionerat på mig och min vän genom åren, lyssnat in på vårt gubbiga gnäll sent om nätterna och sedan bestämt sig för att göra en rustning som matchar vapnet som grundade vår vänskap.
Det är i alla fall så jag väljer att tolka det. Just nu, med jubileumsfirandet Bungie 30th Anniversary och högtidseventet The Dawning, har jag och min vän så mycket att sträva mot. Han vill ha tre (3!) god rollade Eyaslunas, jag vill ha höga stats på Thorn-rustningen. Lyckoruset av nytt innehåll, nya god rolls att jaga och ett digitalt ton av skräp att sortera bort ger alla spelare en anledning att hoppa in i Destiny 2 igen – inte bara gubbar som jag oss, som inte har något bättre att göra.
Däremot får inte festligheterna skugga de händelser IGN rapporterade om förra veckan som berör Bungies arbetskultur. Bilden rapporten målar upp är för många en överraskning då Bungie gärna framställer sig själva som etiskt proaktiva. Men den nyktra sanningen är att studion, som många andra, behöver anstränga sig mer för att skapa ett trygg och jämställd arbetsplats. Bungies VD har bekräftat artikeln och lovar att studion ska fortsätta sträva mot förbättringar.
Vi förväntar oss inget annat.
B är för Bromance, D är för Destiny
Jag har aldrig tidigare haft nära vänner. Visst har jag varit del av grupper med en gemenskap som skulle kunna sammanfattas som vänskap. Men då har jag mest varit en satellit i ett system, utan nära anknytning till någon enskild medlem i gruppen. Under en väldigt lång tid trodde jag att det var så vänskap fungerade, eller att det var så jag fungerade. Sen så träffade jag min Destiny-kompis.
Ganska tidigt i vår relation anslöt vi oss till ett gäng andra härliga människor och gick med i en klan. Min sociala tillhörighet blev tillfredsställd och det hela var väldigt trevligt. Sakta men säkert började jag och min kompis bonda mer och mer. Han initierade på egen hand närmare kontakt med mig och visade ett genuint intresse utöver ytlig hövlighet. Ytterst få människor har tidigare gjort det. Det värmde, utan att jag riktigt förstod att det var såhär riktig vänskap – platonisk vänskap – var. Sedan kom det ett tillfälle när han inte var online på några dagar. Då insåg jag att den här vänskapen var på en annan nivå. Jag förstod hur viktig den här personen är för mig.
I dag värdesätter jag min Destiny-vän som en nödvändig del av mitt liv. En av de få personer jag känner att jag kan lita på och vara mig själv med. En person som jag behöver ha regelbunden kontakt med för att må bra. Jag försöker visa min uppskattning genom omtänksamma gåvor. Han skämmer på samma sätt bort mig. Ibland skojar vi att min kära hustru är svartsjuk, då jag i omgångar spenderar minst lika mycket tid med honom som med henne. Fast hon är bara glad för vår skull.
Min Destiny-kompis är omtänksam, kunnig och rolig. Fast att han kan hålla låda är han lyhörd på det som är betydelsefullt. Råden han ger ackompanjeras av sakliga förklaringar – särskilt när det kommer till IT! Hans strategiska spelstil kompletterar min kaosartade förödelse. Med precision i sikte täcker han min flank. Och när han har fokus på målet tänder jag eld på omgivningen. Han är min stridspartner och onlinepojkvän.
Destiny och sedermera Destiny 2 är den perfekta plattformen för oss att bonda och spendera tid. Det är ett medium som både fungerar som mötesplats när det fysiska avståndet är besvärligt och som avkoppling efter en lång dag i verkligheten. Vi kan sätta upp gemensamma mål att sträva efter, ströspela någon hjärndöd aktivitet, eller testa vår skicklighet och samarbete i Gambit. Spelet är en miljö i vilket samtal blir kravlösa och dynamiskt pendlar mellan allvarliga, intima ämnen, och lättsamma, spelrelaterade ämnen.
Visst kan väldigt många olika typer av onlinespel erbjuda denna form av mötesplatser. World of Warcraft är troligtvis det mest efterforskade sociala spelfenomenet. Fast Destiny har blivit något speciellt för oss. Det har genom åren blivit ett intresse som blivit en hobby, som blivit en rutin som blivit en ritual. Jag har i olika omgångar (när jag funnit mig i av Destinys många torrperioder) testat vattnet i andra onlinespel och försökt släpa med mig min Destiny-kompis. Men antingen har spelen floppat eller så har det inte känts… likadant. Destiny är och förblir i den överskådliga framtiden vårt spel.
De bästa stunderna är däremot när vi hittar tid för att sammanstråla i verkligheten. Då blir spelet en bro till andra människors liv. Personer som man aldrig annars hade träffat kan dela en måltid runt samma bord. Och röster och skratt ekar mellan fyra väggar och inte från ett par hörlurar. Oavsett vad som händer i Destiny, vare sig det är besvärliga buggar eller tråkiga justeringar till spelets sandlåda, kommer jag för evigt vara tacksam för spelet Bungie gett oss. Utan Destiny hade jag inte träffat min vän.
Tack.
Gemenskapen, en av Destinys starkaste egenskaper
Jag är troligtvis inte ensam i att ha hitta vänskap i Destiny. Även om det finns ruttna människor i alla stora grupper är jag övertygad om att Destiny över lag har ett trevligt kollektiv. Allt från de synliga streamarna till konstnärer och klaner är det min uppfattning att majoriteten av spelare är trevliga. Det finns något i vad Bungie skapat som är gränsöverskridande och väcker intressen som människor kan dela. Destiny är den kanalen där gemenskap kan flöda.
För att uttrycka det mindre flummigt: Destiny har en värld, bakgrundsberättelse och spelmekanik som bjuder in till gemenskap. Alla är välkomna! Alla kan spela Destiny!
Och jag hoppas och tror att alla kan få en bästis i Destiny. Du behöver bara grinda lite.
