Omslagsbild: Joaquin Zamora
Förra veckan presenterade Daniel några låtar som har en skrämmande och obehaglig känsla med sig, trots att spelen i sig inte är särskilt otäcka. Jag tänkte fortsätta det den här gången, även om jag är blir sen på Halloweenkaramellen.
Maridia – Super Metroid (SNES)
Metroidspelen har en kuslig stämning redan, men det är först och främst action/äventyrsspel. Jag blev förvisso livrädd när jag letade metroids i Samus Returns till Game Boy. Du kan dock lätt ta musiken från Maridia och placera den i ett skräckspel (tänk Soma eller Dead Space) och det skulle fungera alldeles ypperligt. Super Metroid har annars ganska ösiga och snygga melodier, men när en lyssnar i hörlurar märker en hur välmixad och dynamisk den faktiskt är. När det blir mer kusliga låtar blir de verkligen obehagliga också.
En annan låt som bör nämnas, när vi ändå är inne på obehag under vatten, är Sector 4 AQA från Metroid Fusion till Game Boy Advance. AQA är dock mer ödslig och vemodig, i stil med Hollow Knight, men låten skulle definitivt kunna fungera i ett skräckspel utan att kännas malplacerad.
Arsenal Gear – Metal Gear Solid 2 (PS2)
Metal Gear-serien har alltid byggt på spänning och den här låten bryter inte mönstret. Harry Gregson Williams har skrivit fantastisk musik i högt tempo, med sina dansande trummor och dramatiska melodier. Arsenal’s Guts tar det dock i en annan riktning. Det är överlag en lugn och kuslig låt, med bändande, obehagliga toner. När låten går igång är det inte svårt att föreställa sig att jakten har startat; ensam på ett övergivet rymdskepp med en odefinierbar varelse i hälarna.
Stage 6 – Axelay (SNES)
Precis som Metal Gear Solid 2 är det här ett spel som inte har det minsta fokus på skräck. Axelay är ett gammalt rymd shoot’em up till SNES, så det är definitivt action som är huvudingrediensen. Stage 6-2 är även den väldigt actionbetonad, men den börjar med väldigt kusliga melodier. När trummorna kommer in ökar spänningen, på samma sätt som i föregående låt. Det som utmärker Cosmos 6-2 för mig är ljudet av metallskrov som skriker och vänder sig, vilket ger en surrealistisk känsla av att den koloss till stridsfartyg du färdas genom har ett eget liv.
En annan låt som definitivt är värd att nämna är Cosmic Dance, bosslåten för den andra banan – Colony. Själva banan har fantastisk musik, men är knappast obehaglig och kuslig. Den reiteration som T-36 Towbar får är dock mycket mer kompakt. När du slåss mot bossen märks det hur Taro Kuda har fokuserat mer på en klaustrofobisk känsla, då nästan all reverb, och med den den öppna rymden, är borta. Du är fast i ett litet rum, med en enorm (och väldigt snyggt designad!) dödsmaskin.
För djupare inblick i Axelays soundtrack, läs och lyssna här.
Quake (PC)
Jag kan inte välja bara en låt till den här listan, utan måste faktiskt nämna hela soundtracket. id Software startade karriären med Commander Keen, men sadlade snart om till högoktanigt FPS. Med spel som Wolfenstein och Doom på meritlistan följde Quake i sina föregångares fotspår. Vi pratar alltså om hetsigt pangpang, men denna gång i sällskap med vänner. Detta till trots är musiken otroligt kuslig och kan lätt fylla ut ett soundtrack till valfritt Silent Hill-spel.
King’s Field IV (PS2)
Jag är ett stort fan av Soulsborne, men har ännu inte spelat King’s Field. Del fyra Musiken har dock dragit in mig något överjävligt. Kan bero på att det är en rutinerad kompositör från FromSoft – Tsukasa Saito (Bloodborne, Dark Souls III, Sekiro) som ligger bakom musiken. Jag tänker i synnerhet på Dark Reality från det titulära spelet. Det är ödslighet och vemod, men jag kan inte låta bli att tänka på gamla skräckspel som I Have no Mouth and I Must Scream och diverse noveller av Lovecraft. Det är en särskilt typ av dyster och extremt obehaglig känsla dessa ger. Även om låten i sig inte är så ”skräckig” är den definitivt något som skulle passa i ett spel som lämnar ett väldigt obehagligt avtryck hos spelaren.
Shadowgate (NES)
Shadowgate var en dungeon crawler som gav spelare en smak av inte nödvändigtvis skräck, men definitivt av det obehag som kommer med det okända, en känsla av utsatthet och det hot som finns bakom varje hörn. Som så många andra spel till NES var musiken starkt fokuserad på melodier för att skapa olika atmosfärer och slå an specifika strängar hos de som spelade det. Många av melodierna är inte lika otäcka som de är ensliga och dystra, men det finns dock en del låtar som är rätt kusliga. Utöver låten vi nämner här har vi även Welcome to Shadowgate som ger en känsla av obehag. Dragon’s Den är även den oroväckande, med ett mer kaotisk, stressfullt upplägg. Påminner även om musiken i Bionic Commando.
Sigma’s Lair – Mega Man X
Mega Man-serien är inte känt för sina skräckelement. Här är det rock och energiska solon som kännetecknar spelserien. Mega Man X är ett av de absolut bästa soundtracken som skrivits för sin generation och det representerar gameplay mer än väl. Det är ösigt episkt och ger en skön adrenalinkick när en öser på och är skittuff i rollen som X. Sedan har vi den där låten som bryter mönstret. Sigma’s Lair är en lågmäld låt som gör spelaren nervös. Det är kusligt, spänningsladdat och kan på egen hand väcka den där ångesten inför något som är lika svårt som viktigt. Det är ändå en låt som orkestrerar din stilla klättring till spelets slutboss.
Dags för refrängen…
Det som gör spelmusik så bra för mig är inte bara för att de är med i spel. Det är fantastiska melodier som om och om igen får remixer, tolkningar och revisioner. Och dessa revisioner bevisar att musiken inte är bunden till spelens värld. På samma sätt märker vi i två delar hur vissa låtar kanske inte enbart förhåller sig till sin designerade spelgenre. Musik är ett levande väsen, en organism som anpassar sig till sin värd och vi har gett er ett par exempel på hur det kan gå till inom spelvärlden. Nu är refrängen slut.
