Legenden om Zelda och De Diskreta Referenserna
En av de största serierna från Nintendo är onekligen Zeldaserien. Till skillnad från Sonic är inte melodierna lika prominenta här, men teorin känns definitivt befogad när en lyssnar på melodierna. Det är inga toner som följer originalet, men känslan och kompet finns där och skapar en liknande känsla.
Äventyr och rollspel har sin lilla formula som de använder sig av i spel. Vi minns fightingmusiken, låten som spelas i första byn och trudelutterna som orkestrerar vår shopping. I Zelda: Ocarina of Time får vi en melodi som drar tankarna till Sällskapsresan med sitt hurtiga dragspel.
Om en tänker på midsommar, pinsamma föräldrar och perversa stafettlekar med gurkor och ägg känns inte den här låten långt borta. The Tweets släppte en låt som blev lika epidemisk och välkommen som dagisförkylningar för extraknäckande föräldrar. Tack och lov har Shop Theme i Zelda: Ocarina of Time inte tagit melodierna, men snarare inspirerats av rytmiken och skapat en bossanova som känns helt egen.
För SNES-generationen har nog Zelda: A Link to the Past spelats en gång eller två. Death Mountain är en av de mörkare låtarna från spelet, med sin sinistra och dramatiska marchgång. A Link to the Past har en hel del mörka stunder och det här passar bra in i den atmosfär som spelet satte.
Denna militäriska dödsmelodi har, för det tränade örat, en del likheter med inspirationskällan. Imperial March från Star Wars känns inte särskilt långsökt. Det är kanske inte samma melodier och rytmik, men känslan och karaktären finns definitivt där. Byt ut Death Mountains melodi mot Imperial March så får ni en mashup som fungerar alldeles glimrande.
Mario, jesusprogg och Madonna
Ett annan karaktär under Nintendos vingar är Mario. Tillsammans med sin underskattade bror medverkade de i ett av de mest ikoniska spelen i historien. Med melodier alla känner igen, vare sig de vill eller inte, får vi en mängd tidlösa klassiker som följt med oss i lite mer än trettio år.
En av dessa melodier är Underground Theme vi introduceras till i värld 1-2. Vi hoppar ned i röret med ett ”baddah-bapp, badah-bapp!”och landar i en ny miljö. Musiken var kanske inte rafflande på den här tiden, med sina fyra kanaler som måste turas om med specialeffekter. Melodierna var ofta så sparsmakade som möjligt, vilket gav oss en suverän basgång som ensam orkestrerade vårt underjordiska äventyr.
Med sin ikoniska status är det svårt att tro att en del av de här melodierna har ett ursprung utanför spelvärlden. Värld 1-2 är inget undantag. Om ni är intresserade av proggen från bl.a. USA och Storbritannien från sent 60- och 70-tal har ni kanske redan hört Friendship och deras Let’s Not Talk About It.
Alla som spelat Super Mario Bros. vet hur härligt det känns när den där blixtrande stjärnan poppar fram. Vi fick chansen att gå lös som en rabiat bulldozer i en porslinsaffär. Odödlig och livsfarlig dundrade vi fram till en melodi som alltid tog slut för fort. Starman Theme från Super Mario Bros. var lika kort som tillfredsställande.
Den här referensen kanske känns lite långsökt och så kan det säkert vara, men som musiker kan jag se hur det här är en rimlig teori. Precis som Bobby Brown i förra episoden har Starman Theme en rytmisk likhet med originalet. Med lite justeringar i melodierna får vi en melodi som påminner om proggjesus, men ändå lyckas stå på egna ben.
Mariospelen har ofta haft vibbar av bossanova och samba i sin musik och det var inte ett undantag på 90-talet. I Super Mario World kan spelare ta sig till en specialvärld, lämpligt nog kallad Special World. Musiken på kartan följer detta mönster och det är svårt att inte se valfri svensk familjekomedi tillsammans meden charter till Tenerifa när en hör det här.
Inspirationen kommer från en låt med Blue System, vid namn Emmanuelle. Jag kan nästan se mormor på dans, med en svag lukt av Irish Coffee i näsan. Originalet har liknande känsla som Super Mario World, fast med en onekligen bättre ljudbild. Som jag nämnt tidigare så lyckas spelversionerna ha en mer tidlös känsla, medan originalen är mer låsta till en viss tidsperiod.
Som en liten bubblare i det här avsnittet slänger vi in Dr. Mario som avslutning. Som ni vet föraktar Mario sitt karriärsval med råge. Det är förmodligen därför han käkar flugsvamp, hittar på draman om kidnappade prinsessor, spelar tennis, drar ihop partyn och åker gokart istället. Klassisk förnekelse! Under denna period fick han även en läkarlicens i flingpaketet en morgon. Denna licens använde han sig av för att trakassera bakterier. Inte nog med att han var en skitstövel som djurskötare, vilket ledde fram till Donkey Kong – han ger sig t.o.m. på mikoorganismer! Vad är det för fel på Mario!?
I sin misär tar Mario ut sina frustrationer på allt runtomkring sig, men det betyder inte att det inte kan ha klatchig mysrock att jamma till! Om ni inte redan reagerat på det så har Fever i Dr. Mario tydliga referenser till en låt med The Beatles. Om det låter märkligt kan ni lyssna på Lady Madonna och avgöra själva.
To be continued…
Med det tar vi en paus i en vecka. Nästa gång blir det mer roliga referenser och minnen av märkliga melodier. Tjupptjupp!
