Ah – Spy Hunter. Ett spel som fick en popularitet det är svårt för utomstående att förstå. Tycka vad en vill om spelet, men det hade ett riktigt bra soundtrack. Titellåten till spelet satte en ribba som låg på en helt okej nivå. Och det är kanske förståeligt.
Alla gamla rockrävar som spelat spelet kände nog igen låten på en gång. Har ni spelat Rock’n’Roll Racing har ni garanterat hört låten där också. Det här känns inte lika mycket som en inspirationskälla, utan snarare som en licens till spelet. Om så inte var fallet tror jag att Henry Mancini såg till att stämma skjortan av utvecklarna. Låten ifråga är nämligen en direkt cover på signaturmelodin till Peter Gunn
King of Fighters ’94 var Neo Geos svar på Street Fighter II och det levererade alldeles förnämligt. Serien släpper fortfarande nya titlar och den har alltid haft en rockig, tuff attityd. Med Brazil Theme: Jungle Bouncer får vi en stämningsfull rockdänga som passande illustrerar spelet i toner.
På samma sätt som spelmusik har en tidlös känsla i förhållande till originalen (fjärde gången!) så kan spelmusik lätt låta väldigt medioker och generisk i jämförelse med föregångaren. Surprise! You’re Dead med Faith No More känns i det här fallet mycket mer intressant än sin spelmotsvarighet.
Nintendo är kända för sitt barnvänliga upplägg med pastell, gnistrande ögon och fokus på spelglädje. Men så fanns det en del titlar som var lite mörkare. Lite mer vuxna. F-Zero X och låten Devil’s Call in Your Heart är allt annat än pluttenuttig.
Om ni inte tyckte att spelets motsvarighet var tillräckligt hårt kan ni alltid ta en titt på originalet som är allt annat än klämkäck logdans en svalkande sommarkväll. Carcass ger oss melodisk dödsthrash med Heartwork. Inget du spelar för farmor när du hälsar på (såvida inte din farmor är hur stenhård som helst).
Tycka vad en vill om Konami, men de har gett oss en del helt fantastiska titlar. Gradius är en serie som fått en mängd olika versioner, med bl.a. Life Force som riktigt häftig avstickare. Den bästa delen i serien, både enligt mig själv och många kritiker, är Gradius V. Musiken är energisk och elektronisk, med en del throwbacks till gamla NES-melodier. Låten som nämns här, Space Battle Origin, är lite mindre dramatisk än sina gelikar, dock.
Det här är ytterligare ett exempel på en inspirationskälla som inte kopierats ton för ton, utan snarare har använt sig av principer, strukturer och vissa ljud. Likheterna finns där, men Gradius V lyckas få sin egen låt. Originalet i det här fallet är Van Halen och deras klassiker Jump.
Om vi ska prata rockmusik som blir generisk i spelsammanhang går det inte att ignorera samtliga wrestlingspel. Det är rock på det mest såsiga och generiska sätt du kan tänka dig, men det är precis som det ska vara. Musiken känns som gjord för överviktiga pappor som står vid grillen och envisas med att amerikanska bilar är bäst, kör en pickup och dricker Budweiser. Dem, tillsammans med coola tonåringar som seriöst har Megatron eller Cobra Commander som förebild. Inget ont om dem, dock. Smaken är som baken. Så här låter det iallafall.
Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas – Du är ingen överviktig grillpappa med pickup bara för att du tycker om originalet. Det här är bara ytterligare ett exempel på hur generisk och tråkig spelversionerna kan bli. Originalet är en instrumental gitarronani med Steve Vai som heter Erotic Nightmares.
När vi ändå är inne på generisk musik så kastar vi väl in en till wrestlinglåt här. Knäck en Bud, släng på en gammal stek på grillen och plocka fram trampolinen, för nu kör vi igen! WWF Wrestlemania 2000, here we go!
Det är hårt och har snygga riff, men i sin kontext blir det, i mitt tycke, väldigt förutsägbart. Det är som att slå på Bandit Rock eller Rockklassiker, där de 15 mest lättlyssnade låtarna spelas om och om igen. Jag tror dock inte att Pantera och deras Psycho Holiday utgör regeln då. Snarare undantaget.
Double Dragon var en spelserie med tvivelaktigt våld som kidsen spelade lite i smyg. De kände på sig att föräldrarna inte skulle gå med på att du kängade på folk med järnrör och kniv när du befann dig i den fagra åldern runt tio. Serien har alltid haft bra musik, men i Double Dragon V märker vi att förtjänsten kommer från ett annat håll.
Det kanske bara är jag, men det här känns som en typisk låt som blir extremt tråkig i spelsammanhang. Det kanske är för att det inte dyker upp i varken ett fighting- eller wrestlingspel. Visst, du slåss för fulla muggar, men som melodi i ett beat’em up känns det mer genuint för mig. Originalet kommer från Alice in Chains och deras klassiker Man in the Box.
Är det någon serie som stuckit ut med sina fantastiska soundtracks så är det Final Fantasy. De har inte bara lånat hejvilt från olika kulturer och religioner när de namngett fiender, bossar och summons. Låten Still More Fighting/Those Who Fight Further från Final Fantasy VII är en av de bästa fightinglåtarna i serien och den levererar verkligen en dramatisk, energisk känsla av fara.
Föga anade den inbitna spelaren att låten de hört fyrtioelvatusen gånger då de jagat surpuppan Sephiroth faktiskt har en förankring i en annan låt. Jailbait skrevs av Motörhead och är en ganska tydlig förlaga till den ikoniska fightingmusiken.
Bubblare: Tributer och sammanträffanden
Rock’n’Roll Racing är ett spel jag nämnde tidigare och det här är ett bra exempel på ett licensspel när det kommer till musiken. Som titeln antyder så är det rock’n’roll som gäller. Vi har Bad to the Bone av George Thorogood, Paranoid av de rutinerade Black Sabbath och Highway Star av Deep Purple. Vi återkommer till Peter Gunn av Henry Mancini och sist men inte minst får vi klassikern Born To Be Wild av Steppenwolf.
Den sista låten är inte så mycket om melodierna som själva texten. Och i det här fallet är det verbatim. Diablo släpptes 1996 i USA och kom till Europa följande år. När jag skrev musik i för ca 20 år sedan var det här en av texterna. Det var bara hemmapul, så jag behövde inte oroa mig för copyrights och liknande. Jag är nästan lite besviken att Halls of the Blind inte verkar ha en historisk förankring och är skriven av Blizzards team.
Jag kokade ihop lite låtar på skoj. Sedan har vi de som gör en kommersiell grej av det. Jag säger inte att det är fel – det är upp till Blizzards advokater att avgöra. Det sägs att imitationer är det bästa smickret och i det här fallet tycker jag faktiskt bara att det är riktigt häftigt. Texten finns under videoklippet.
I can see what you see not, vision milky, then eyes rot.
When you turn they will be gone,
Whispering their hidden song.
Then you see what cannot be;
Shadows move where light should be.
Out of darkness, out of mind;
Cast down into the Halls of the Blind.
To be continued…
Det var de lite hårdare referenserna och inspirationerna. I nästa del kommer vi plocka lite hejvilt bland vad vi har kvar. Syns om en vecka!
