Att snacka rock i spel och inte nämna Doom är i det närmaste kriminellt. Eftersom vi inte känner för ett överraskningsgripande tar vi såklart upp det spelet här. Eftersom John Romero och John Carmack var metalheads blev såklart deras spelserie starkt inspirerad av just den musikgenren. I Doom II dyker denna bekanta melodi upp:
Om ni är grungefantaster eller smått besatta av Street Fighter II: The Animated Movie som släpptes 1993 känner ni säkert igen den här melodin. Them Bones är en låt av Alice in Chains som inte bara medverkade i början av sagda film, men även stod som ganska tydlig inspiration till Bye Bye American Pie i Doom II.
Deep Into The Code är en annan låt från Doom som är lysande för att skapa spänning och ge spelaren den där känslan av att det kan vara en idé att sätta på sig de bruna byxorna innan den går in i nästa rum. Särskilt om du precis hittar en massa armor, ammo och hälsa.
En av gudfäderna när det kommer till den moderna metalscenen är Slayer. De har under åren släppt en myriad av låtar och det ena än mer uppskattat än det andra. Med låten Behind The Crooked Cross bidrog de till låten ni hörde här ovan.
Jag vet inte vad det var med John och John när det kom till musiken i Doomspelen. De plockade riff från en massa olika låtar, men slängde in en rocktolva i varenda en av dem. Det har dock gjort musiken till något helt eget. Shawn’s Got The Shotgun är ytterligare en låt inspirerad av vanliga musiker, men med tolvan på plats får även den här låten sitt Doomsignum.
Våra thrashpolare från Kalifornien återkommer med ytterligare en låt till Doomserien. South of Heaven är förlagan till Shawn’s Got The Shotgun och Slayers andra låt som hamnat i demonkalaset som är Doomserien.
Donna to the Rescue är annan låt som plockat inspiration från den lite mer konventionella musikvärlden. Trots att låtvalen skulle kunna vara plockade från den där bra rockradion som inte existerar lyckas samtliga låtar få en så gemensam och tematisk känsla när de väl hamnar i Doomspelen.
Ett annat band som pryder repertoaren till en av Hem och Skolas värsta fiender i spelvärlden är Soundgarden och deras låt Outshined. Jag har nämnt det tidigare och jag nämner det igen – när det kommer till metal och rock i spelvärlden är beat’em ups och shooters de bästa kandidaterna. Doom bevisar det med sin herregud-så-feta katalog av inspirationskällor.
För ett gäng år sedan satt jag och lyssnade igenom all musik från Doomspelen och inser ganska snabbt att jag älskar de mörka tongångar och den ödesmättade ljudbild låtarna får i spelet. En av dessa låtar är Into Sandy’s City från Doom II.
Det här är ett av de sällsynta exempel då jag tycker att spelversionen är intressantare än originalet. Sex Type Thing är låten av Stone Temple Pilots som blev förlaga till Into Sandy’s City.
När jag jobbade som säkerhetsvakt i Oslo var det en göteborgare som sakta rörde sig närmare mig med han gömde sig bakom en såg. När han väl stod framför en förbryllad och nyfiken Nakadai tittar han fram och frågar ”såg du mig?”. Så jävla dålig humor, men ack så underbar. I Sawed The Demons är en titel som bygger på samma dumma skämt.
Jag har aldrig varit ett fan av AC/DC då deras musik bara påminner mig om halvtröga lastbilschaufföre. Ni vet, i flanellskjorta med senapsfläckar från en grillad med mos, samt en termos med blaskigt kaffe och porrblaska i passagerarsätet. Ja, jag är lite fördomsfull, men med den bilden blir inte Växelström särskilt mycket roligare att lyssna på. Deras låt Big Gun är därför så otroligt mycket bättre i Doom än vad den är i original, enligt mig. Smaken är som baken, ni vet hur det är.
När vanlig musik agerar inspiration till spel brukar det handla om någon takt eller två. Kanske en vridning på toner eller kanske ett byte av trummorna. Sedan har vi låtar som är så karaktäristiska att det krävs permanent dövhet för att inte höra likheterna. Kitchen Ace är en av de låtarna. Jag säger inte att det är dåligt, men det blir så uppenbart var låten kommer ifrån.
Introt i Panteras Rise är ju lite vräkigare än i Doomversionen, men melodierna blir nästintill identiska efter ett tag. Phil Anselmo må vara en skitstövel av förbluffande proportioner, men det betyder inte att Pantera inte var ett fantastiskt band när det kommer till metal. Låten som återkommer i Doom är tagen från deras skiva Vulgar Display of Power, vilket är en av deras bättre skivor.
En av de icke namngivna låtarna från Doom är Untitled (Fortress of Mystery). Den håller samma karaktäristiska känsla som övriga låtar, men kommer nog inte hamna på någon Greatest Hits-skiva.
Pantera fortsätter sitt ”gästspel” med en till höjdarlåt. Denna gången är det Mouth of War. Det är en riktigt bra låt, men här märks det att det kanske inte är den bästa lösningen varje gång. Bara för att en låt är bra betyder det inte att den kommer fungera i en otroligt nedbantad spelversion.
Jag skulle vilja veta om låten Waiting for Romero to Play har en bakgrundshistoria. Jag gissar på att de spelade lite Pantera i bakgrunden och medan det buggtestades gick John Romero runt som en rastlös sjuåring i en godisbutik, otåligt väntande på att få testa spelet igen. Eller så hade de bara tråkigt och ville ge spelare lite huvudbry när de läste titeln.
Om det var så att de lyssnade på Pantera medan de färdigställde en ny level, fixade buggarna eller kastade in nya fiender var det säkert This Love de lyssnade på. Någon form av koppling måste det finnas, mer än att det är den låten i spelet!
Det här är en av mina absoluta favoritlåtar från serien. The Demon’s Dead är en ödesmättad och mörk version av sitt original och en av låtarna som verkligen definierar Doomserien och dess musik.
Nu är ju smaken som baken, men jag tycker faktiskt att spelversionen av låten är mycket bättre. Dels för att det handlar om demoner, helvetet och allmänt sattyg. After All (The Dead) av Black Sabbath är inte en dålig låt, men den är långt från lika inlevelserik som The Demon’s Dead i mitt tycke. Jag tackar dock Svart Sabbat för att ha bidragit till denna låt i spelvärlden.
En av de mer klassiska låtarna från Doomserien är At Doom’s Gate. Den är för Doom vad låten i första världen är för Mariospelen, signaturmelodin i Zeldaserien, osv.
Nästan ingen låt går säker när det kommer till referenser och inspiration och Doom: the Song är inte annorlunda. Metallica har fortfarande inte poppat upp här och de är väl ett band som saknats. Här är de, med No Remorse.
To be continued…
Jadu! Det blev en mustig lista av kaliber, måste jag säga. Och det var bara Doomserien. Tro inte att vi är klara, dock. Nästa vecka fortsätter vi skoningslöst med fler spelmelodier som tagit inspiration från diverse låtar!
