Vi är nu inne på sjätte delen i miniserien om musik i spelmusik och vi är inte klara än. Ladda med en kopp kaffe, sätt er bekvämt och gör er beredda på en ny laddning låtar som ni förhoppningsvis inte visste hade ett samband.
Harry Gregson Williams har skrivit större delen av musiken till serien och han är en av mina absoluta favoriter när det kommer till filmmusik. Det var dock inte HGW som skrev den ikoniska titelmelodin. Personen bakom den var TAPPY, en pseudonym för Tappi Iwase. Han är mest känd för sina låtar i Metal Gear Solid och Suikoden.
Det var lite skriverier när det begav sig och jämförelserna mellan Georgy Svidirovs verk fanns lite överallt på nätet. Winter Road är ett stycke skrivet av den ryska kompositören och MGS har mer än en likhet med originalet.
Ett av de mest kända och omtyckta spelen till SNES var Chrono Trigger. Med en ensemble av supertalanger skapades ett tidsresande rollspel som gav oss ett fantastiskt soundtrack som står starkt än idag.
Vi är inte främmande för den myriad av inspirationskällor som påverkat spelmusiken genom åren. Det är dock ganska roligt att en av dessa inspirationskällor kommer från en låt som senare skulle bli en gigantisk meme som drev samtliga till vansinne. Rick Astley rollar in som inspirationskälla till en av våra mest älskade JRPG-titlar till SNES.
Nästa vända är en dubblare, där vi både har Scarab of Lost Souls från Stuntman, samt det mycket äldre Hydlide och dess titelmelodi. Stuntman ger oss pompador, fullt av vita leenden, höjda ögonbryn och machohjältar som smälter hjärtan från 50-talet.
Där Stuntman är ett episkt äventyr på vita duken är Hydlide en muppig speldosa som någon hittat på loppis. Den är inte riktigt lika episk, med andra ord.
John Williams är lite av en demigud när det kommer till filmmusik. Han har bl.a.a skrivit musik till ett gäng Star Wars-filmer, vunnit fler priser än vad som anses blygsamt. Indiana Jones: Raiders of the Lost Ark är låten vi nämner här och han har givetvis skrivit musiken där också.
Battlefield 4 är ett lite senare spel, så att orkestrering med stråkar, körer och andra instrument ingår i soundtracket är inte direkt en förvåning. Elektroniska inslag dyker såklart upp också och tyngden i musiken är riktigt påtaglig. Det är mörkt, dramatiskt och ödesmättat.
En annan låt som inte är riktigt lika slipad i ljudbilden är introt till Journey to Silius. Mörkret och den ödesmättade dramatiken finns definitivt där, dock. I Japan är spelet känt som RAF World, men skulle egentligen ha blivit ett licensspel för Terminator 2. Tyvärr tappades licensen i sista stund, så den dystopiska robotframtiden skrevs om, även om känslan av T2 definitivt finns där. Ni som klarat spelet vet exakt vad jag pratar om. Lyssna på introt och hör de slående likheterna med T2 i slutet av det.
Efter förra låten känns det nästan överflödigt att nämna var referensen kommer ifrån. I fallet med Journey to Silius är det inte så mycket en tillfällighet att det låter likadant, dock. Rytmiken kommer såklart från T2: Judgement Day och det är lika dramatiskt i spelen som det är i filmen.
Mother är en väldigt speciell spelserie. Uppföljaren fick namnet Earthbound till SNES, men är minst lika gripande, mörkt och hysteriskt som sin föregångare. Ett signum från serien är de helt galna låtarna som spelas när du strider mot fiender. En av dessa är Hippie Battle.
Vissa av er känner säkert igen låten så fort den startar och ni har högst troligen inte fel. Det är Johnny B. Goode med Chuck Berry som stått modell för den här melodin och det är inte en blygsam inspiration vi pratar om – det här är i princip Jonny va’ Snäll rakt av.
Pokémon har fått ungefär femhundratrettioelva spel i serien. Det blir en hel del låtar. Efter ett tag tar börjar nog inspirationen tryta och då är det lätt att söka inspiration från nya ställen. Route 209 (Day) från Pokemon Diamond & Pearl är ett sådant exempel.
Route 209 är episk och ger verkligen den där fånga-djur-i-orimligt-små-bollar-känslan. Låten är dock inspirerad av ett punkrockband som de flesta av oss känner igen. Lyssna på refrängen till 21 Guns av Green Day och hör själva.
När jag och min kusin var små sjöng vi alltid ”Mike Tyson!” i refrängen på titelmelodin till Punch Out!! Innan Micke bestämde sig för att börja käka sina motståndare hette spelet Mike Tyson’s Punch Out!!, med den dåvarande världsmästaren som den slutgiltiga motståndaren.
Jag trodde att det här var en originallåt hur länge som helst, fram till att jag såg en dokumentär om Punch Out!! och fick reda på att även detta spel har sina referenser. I det här fallet är det mer eller mindre en cover av Gillette Cavalcade of Sports och deras boxingsevenemang.
