En dag efter högstadieplugget följde jag med min kompis Jakob hem. Inne på pojkrummet hade han fått tag på ett nytt spännande spel till tjockdatorn som kretsade kring en lönnmördare. Hitman: Codename 47 var namnet på skapelsen som en obskyr dansk studio hade utvecklat. Av att döma på omslaget var våld en central ingrediens. Spelet såg intressant ut, inte minst den snygga grafiken som höjde intresset ett par snäpp.
Våld i spel var jag van vid sen tidigare men det här våldet som spelet skvallrade om såg annorlunda ut. Istället för att direkt konfrontera fienden skulle man ha ihjäl människan så diskret som möjligt. Dådet skulle dessutom planeras steg för steg för att undvika uppmärksamhet och därmed game over.
Fibertråden och klädombyten blev mina starkaste minnen från Hitman: Codename 47. Ack vad jag fick byta uniform stup i kvarten och lära mig hantera min skjutlängtan. Att strypa offren och gömma kroppen blev hädanefter prio nummer ett. Frustrationen växte i takt med nederlagen men skam den som ger sig. Till slut fick mitt 14-åriga alter ego kläm på spakarna och uppdragen bockades av ett efter ett.
I efterhand var Hitman: Codename 47 ett mycket utmanande spel. Här fick jag verkligen tänka efter och utforska för att hitta lösningen från A till B. Bortsett från de höga trösklarna fick jag lära mig att blind rusning framåt inte alltid är den bästa strategin. Ibland är det bra att stanna upp och reflektera över tillvaron – dock med en ljuddämpad Hardballer till hands.
