SEGA:s 16-bitarssystem Mega Drive, Genesis på Nordamerikanska marknaden, är känd för mycket. Den lyckades duellera på jämn mark med giganten Nintendo:s Super Nintendo, och i vissa regioner till och med gå segrande ur kampen. Det är ju inte för inte det är dessa två konsoler man tänker på när ordet konsolkrig dyker upp.
När det kommer till maskinens tillkortakommanden talar man dock oförskämt ofta om dess musikaliska kapacitet. Där Super Nintendo kör med samplingsbaserad ljudarkitektur, kör Mega Drive stenhårt på FM-syntes, väldigt lik den som användes i företagets arkadmaskiner. Denna komplimenterades i och för sig av en extra ljudprocessor för bakåtkompatibilitet med Master System, men få kompositörer använde den och nu tangerar jag redan ämnet). Valet av ljudkretsar hade oavsett solklara effekter. Onekligen, Mega Drive står för en hel del ljud som låter typiskt ”tevespel” när man hör dem. Det har dock gett oss hits som Sonic The Hedgehog 2, Castlevania: The New Generation och Streets of Rage. Gemensamt för alla välkända soundtracks från Mega Drive-spel är att de alla tycks vara komponerade av japaner. Masato Nakamura, Michiru Yamane och, självfallet, Yuzo Koshiro står för de redan nämnda soundtracksen.
På senare tid har tack och lov en hel del icke-japanska kompositörer lyfts fram. Tommy Tallarico (Earthworm Jim, Aladdin), Dan Forden (Mortal Kombat 3), Howard Drossin (Comix Zone, The Ooze) och Kurt Harland (X-Men 2: The Clone Wars) är några av dem. Men de är ju alla amerikaner! Det får en ju osökt att ställa frågan: Har européer aldrig fått Mega Drive:en att producera något riktigt imponerande? Jodå, och här ska du få inte mindre än fem ypperliga exempel på kompositörer som verkligen lyckades ta tillvara på Mega Drivens unikt lortrockiga ljudchip.
Jesper Kyd
Kyd har fått massvis med ära och berömmelse för sina insatser i Assassin’s Creed-serien (och Borderlands! /Nakadai anm.). Denne driftige dansk hade dock en spelmusikalisk karriär långt tidigare än så. Hans kompositioner till The Adventures of Batman & Robin på SEGA Mega Drive har i synnerhet fått stor uppskattning på senare tid. Men det är inte det enda han gjorde på Mega Drive:en. Pro Moves Soccer och skjutarspelen Sub-Terrania och Red Zone är alla tre exempel på bangers i sin egen rätt.
Jesper Kyd har inte riktigt lika dansvänliga beats som exempelvis Chris Hülsbeck, utan tillämpar istället en tung bas som är – även bland Mega Drive-spel – lortig, burdus och allmänt iöronfallande. Det sagt gör introt till Pro Moves Soccer saken klar varifrån han bland annat hämtade sin inspiration. För visst låter det inte så lite likt en av huvudslingorna från Great Giana Sisters? Men vi är inte här för att anklaga någon för plagiat; vi är här för att utforska otippat grymt musik!
Sub-Terrania och Red Zone är exempel på en typ av skjutarspel som ibland kallas för euro-shooter, det vill säga ett pangpangspel med en distinkt europeisk stil. Denna artikel har flera exempel av dessa, och de spelas både till fots och i olika typer av farkoster. Just dessa två är tonsatta av Jesper Kyd och utgör två av de tre titlar danska studion Zyrinx släppte innan sin undergång (det sista var Scorcher till PC och Sega Saturn, även det tonsatt av Kyd). Förutom att båda soundtrack har riktigt bra grepp om hur man använder stereoljud för att ge ett härligt djup i kompositionerna så är de även rejäla stämningshöjare för spelens militära actiontema. Särskilt Sub-Terrania är ett exempel på spel som låter lika svårt som det är.
John Carehag
Vi får ju så klart följa upp dansken med en svensk på den här listan. John Carehag har faktiskt inte ens en Wikipedia-sida och en googling ger lite väl privata sökträffar. Han är kort uttryckt vanskligt oärad för sina inlägg i spelvärlden. På Mega Drive satte han tonerna till ett litet spel vid namn Combat Cars. Och visst, Combat Cars är väldigt, väldigt nära rena plagiat ett par gånger, men det är å andra sidan Yuzo Koshiro också. Det går inte att ta ifrån dem båda att det här är skönt tunggung ändå.
Förutom Combat Cars har herr Carehag faktiskt inte varit så värst aktiv inom spelbranschen (han är officiellt ärad i tre titlar, Combat Cars ej inkluderat). Han är desto mer aktiv inom demoscenen där han går under pseudonymen Ziphoid. Hans musik går att hitta på bland annat Soundcloud (där hela Combat Cars-soundtracket finns uppladdat!). Enligt egen utsago är han där för att hitta tillbaka till musikskapandet och uppskattar kommentarer. Jag tror att jag talar för fler än mig själv när jag säger att en kommentar eller två och en inläggsprenumeration minsann är på sin plats.
Chris Hülsbeck
Blickar vi söderut är det Chris Hülsbeck som är nästa tonartist att hänföra. Hülsbeck är så klart mest känd för musik han skapat för spel på hemdatorer så som Commodore 64 och senare Amiga, däribland inte minst Turrican-serien. Han stod själv för kompositionerna till Mega Drive-inlägget i denna serie, Mega Turrican. Det är en av få omnämningar kring konsolen som herr Hülsbeck har (Pro Evolution Soccer och det nyligen återupplivade Jim Power: The Lost Dimension in 3-D), men bedriften är icke desto mindre.
Mega Turrican är en fantastisk konvertering/konsolversion av Amigans Turrican 3, och soundtracket är utan tvekan vassare än sin förlaga. Basen är tung, trummorna dunkar utan distorsion och tonerna är överlag renare än så ofantligt många andra Mega drive-spel att det i det närmaste är ljudmässig magi. Faktum med att Mega Turrican är det spel undertecknad håller för att vara seriens absoluta pièce de résistance.
Matt Furniss
Denne skribents nyaste kärlek inom spelmusik bär namnet Matt Furniss och härrör från Storbritannien. Hans historia är intressant i sig – en blandning av tillfällig och egenskapt tur. Den ledde honom till en imponerande meritlista mellan 1989 och 1997, varefter hans karriär skiftade från spelmusik till programmering. Under sin mest aktiva period stod han dock för en rejäl dos ös, inte minst till SEGA:s Mega Drive.
Av alla Matt Furniss alster är det Alien 3, Second Samurai och F-15 Strike Eagle II som satt djupast spår under research för den här veckans soundtracksöndag. Jag vågar nästan påstå att han med den sistnämnda ger After Burner II en rejäl kamp om titeln ”fetaste flygsimulatorsoundtrack” på konsolen. Kanske vinner han rentutav denna kamp, beroende på dagsformen.
Second Samurai har musikmässigt inget med First Samurai att göra, mer än att de båda är fruktansvärt bra för sina maskiner – i det här fallet Mega Drive och Super Nintendo respektive. Den Förste lär blir ett föremål för Soundtracksöndag längre in i framtiden, men Second Samurai är en helt annan best. Det lyckas låta utomvärldsligt, funky och ständigt med en lite vag närvaro av japanskt sound. Det sistnämnda är i form av något slags FM-syntad koto- eller shamisen-aktigt instrument som låter avundsvärt rent.
Olof Gustafsson
En svensk till ska få avsluta den här listan. Olof Gustafsson har jobbat på flera delar av speldesign genom åren. För det mesta är det kring ljud och musik, men även inom andra designmässiga delar. Hans meriter inkluderar Pinball Fantasies, Midtown Madness och många fler. Han har dock bara ett enda Mega Drive-spel på denna lista: Hardcore. Och det släpptes sorgligt nog aldrig – förrän år 2019, då det släpptes som Ultracore.
Ultracore släpptes på Mega Drive såväl som på modernare plattformar. På de sistnämnda fick det ett helt nytt, extra soundtrack. De var båda ypperliga, som jag kommenterade i min recension av spelet. Originalet är bubblande rått och rockigt på ett sätt som inte så lite påminner om ovan nämnda Chris Hülsbeck och Jesper Kyd. Det är dock helt sitt eget och jämförelsen är bara på en ytlig nivå. Särskilt Stage 1–2 är helt fantastisk tunggung att skrota robotar till, vilken dag som helst!
Ljudet kan verkligen skilja sig något enormt mellan kompositörer från Japan, Nordamerika och Europa. Även om här finns likheter, är skillnaderna oväntat påtagliga för att vara skapta på samma ljudkrets. Tänk att vad som mer eller mindre är en Yamaha-synth från sent 1980-tal kan låta så olika tre världsdelar emellan. På mjukvarunivå har detta givetvis med drivrutiner för ljud att göra. Den välkända GEMS som användes av många amerikanska designers sågas ofta jäms med fotknölarna, även om det driver mästerverk som Earthworm Jim. Gustafsson ovan använde ju till exempel samma Zyrinx-licensierade ljudmotor som Kyd gjorde, medan Furniss satte ihop ett helt eget rigg med hjälp av ingenjörskollegan Shaun Hollingworth. Det finns med andra ord goda anledningar bakom de olika ljudprofilerna.
Dessa kompositörer är, såväl som deras soundtracks, fenomenala och det är helt uppenbart att vi behöver mer utrymme att utforska dem. Det här bör utgöra en väldigt rimlig lista av Mega Drive-soundtracks (och kompositörer till dem) som är helt otippat fantastiska.
