Okej okej okej – jag VET! Jag är sen igen. Jag kan ursäkta mig med att jag har suttit och redigerad podavsnitt, knarkat lite för mycket Destiny 2 och försökt sova ut som folk, men ni är inte sugna på ursäkter, eller hur? Ni vill ha mer spelkläder och märkliga anekdoter, så nu kör vi på med mer Spelmode istället. I veckans avsnitt kommer jag prata lite om Pokémon och vilken genomslagskraft det har haft, inte bara som tv-spel, men som fenomen överhuvudtaget. Det finns en del av ta av, trots allt…
Klädesplagg: Mössa
Spel: Allt med Pokémon
Motiv: Pikachu
Köpt: Loot Crate
Pokémon gjorde debut för över 20 år sedan på vår då främsta handhållna plattform GameBoy. Namnet är en amalgamering av ”pocket monsters”. Sedan dess har spelet hunnit utvecklas helt otroligt mycket. Tack vare fans av serien har vi fått en uppsjö av iterationer, där ”multisläppen” blivit en stor del av dess marknadsföring. Det började med Pokémon Red, Blue, Green och bonusen Yellow. I den senaste fick vi chansen att spela med serien frontfigur Pikachu som startkompis. Pikachu var inte spelets maskot till en början, men har varit med genom serien från start, med undantag för Pokémon Black/White.
Sedan serien släpptes har vi hunnit få fyrtioelva miljoner spel, ett kortspel (med en rad uppdateringar), filmer, tv-serier och oändligt med merchandise. Internet har inte varit sena på att haka på fenomenet och det finns tonvis av videons och referenser på youtube och det numera nedlagda Vine. En av mina absoluta favoriter kommer från en Vine baserad på tv-serien. Innan varje reklamavbrott fick vi gissa silhuetten på en Pokémon och när serien fortsatte fick vi svaret på det.
Pikachu – den elektriska musen
Spelet startade utan en maskot. Det behövde liksom inte. Spelets signum låg i att du skulle försöka fånga alla 151 pokémons som fanns i den RPG-värld som du utforskade. Idag, långt efter debuten, har vi över 800 pokémons att samla in om vi vill leka 100-procentare. Dessa är såklart över nästan 30 spel i serien. Ej att förglömma att Du bara behöver köpa ett av de olika spel som släpps, vilket kortar ned det till runt tio stycken. 
De första pokémons vi fick bekanta oss med var Squirtle, Charmander och/eller Bulbasaur, beroende på titeln. Det är ett helt gäng som kommer fylla ut din Pokédex innan du slutligen når vår gula, elektriska gnagare på plats 25. Du har inte ens en chans att se en Pikachu innan du tar dig till Viridian Forest. Det tog dock inte lång tid för Pikachu att bli en favorit bland spelarna. När de släppte Pokémon Yellow 1998 fick spelare en garanterad chans att heja på blixtmusen då denne var vår starter i spelet.
“När de började skriva animen ville de ha en särksild karaktär att fokusera på” sade Satoshi Tajiri, skaparen av Pokémon, till Times. ”Pikachu var relativt populär jämfört med de andra och var potentiellt den pokémon som pojkar och flickor skulle kunna tycka om.” Tajiri nämner samtidigt att det inte var hans idé, utan att det var ett beslut baserat på vad många ansåg vara den bästa vägen att gå.
Sedan dess har vi fått en helt fantastisk uppsjö av bisarra iterationer utanför spelet, som t.ex. den här skitfula, men underbara, skapelsen. Jag grät av skratt när jag såg den första gången. Vad jag vill komma till är att Pikachu och Pokémon har fått en sådan global närvaro att även om du knappt spelat spelen vet du precis vad det handlar om.
Ett steg ut i verkligheten
Det var inte längesedan Pokémon GO släpptes och världen fullkomligt exploderade kring det. Utvecklat av Niantic Games fick vi en AR som helt plötsligt fick alla sorters människor att kliva utanför dörren för att promenera kilometervis varje dag – för att spela ett spel. Jag minns när jag letade efter ett pokéstop och sprang in i två kostymnissar runt 40+ i Ballongskogen. Jag tänkte att de kanske bara hade lunchrast och ville få lite frisk luft, men när de tar initiativet och säger ”pokéstoppet är här. Vi har boostat det så passa på nu” med ett leende blir jag så glad. Mina fördomar krossades totalt (till min förtjusning!) och jag kunde verkligen se alla möjliga människor spela det här. Barn, vuxna, pensionärer, hårdrockare, pop-opp-i-topp-människor – varenda en fanns på plats. Eftersom spelet lanserades vid rätt tid på året fick vi använda sommaren till att leta oss fram och hitta diverse små husdjur.
Vid ett tillfälle såg jag att det skulle finnas en legendarisk(?) pokémon i krokarna, en Gyarados. Jag såg att det inte var mer än fem minuter kvar, så jag fick springa från var jag var för att hinna i tid. När jag närmar mig ser jag en massa andra människor springa mot samma plats. ”Gyarados?” flåsar jag fram till ett par jag får ögonkontakt med. ”Hitåt!” flåsar de tillbaka och vi sprintar vidare. Vi kommer fram och jag ser hur det står en massa – EN MASSA – andfådda människor och febrilt försöker fånga den. Precis som klockornas ikoniska klämtande i Dark Souls, när någon besegrat Bell Gargoyles eller Quelaag, kunde jag höra någon utbrista ”JA!” med jämna mellanrum. Någon i folkmassan lyckades fånga den efterlängtade havsormen. Det var en särskild känsla och plötsligt var det okej att prata med främlingar. Det var en väldigt fin tid.
Gamification på hög nivå
Är det något jag alltid har uppskattat med spelen ifråga är det just samlandet av olika pokémons. Du kan som inte allt för seriös spelare samla på dig ett gäng, ge dem namn, levla upp dem och evolvera dem – precis som vem som helst. Men du kan även bli lite mer hardcore och se till att du får rätt rolls på dina evolutioner, allt för att få de bästa statsen.
Andra kanske bara vill samla in allihopa. Det finns något för alla. Att spelet är stöpt i den klassiska JRPG-formen gör knappast saken sämre. Med turbaserade strider som bygger på stats och sten sax påse-principen finns det något för de flesta i de här spelen.
Känner du att du har för mycket pengar kan du köpa samma spel två gånger, bara för att få några obetydliga (men onekligen tillfredsställande) skillnader i de olika versionerna. Det här skulle i vanliga fall ses som ett otroligt fult sätt att tjäna mer pengar på fans men det har ändå blivit helt okej. Jag kan se poängen och avsikten med det och jag förstår det, även om jag inte håller med om det upplägget alls..
Jag kan se tjusningen och den där fullbordande känslan som det kan ge att skaffa två av samma spel (Red/Blue/Green/Yellow, X/Y Sun/Moon, osv…) just för att det på något vis fullbordar spelet. Du måste såklart inte köpa båda två så valet är helt och hållet ditt. Jag skulle aldrig göra det själv, men jag kan se tjusningen och tillfredsställelsen med det.
En kolsvart baksida
Visst – Pokémon är gulligt och mysigt, men om en tar en titt på de beskrivningar vår Pokédex kan ge oss finns det en lite mindre söt baksida att ta del av. Att PETA går bärsärk när det kommer till att låta djur slåss mot varandra (precis som i hundslagsmål och tuppfäktning) är inte särskilt förvånande. Vi kanske t.o.m. skulle lyssna om de inte kastade sina stenar i glashus. Poängen kvarstår dock. Vi älskar att samla djur som vi sedan bussar på varandra. Det är lite småsjukt när en tänker efter ändå. Det absolut sjukaste finns dock att hitta i spelens bakgrund.
”It happened one morning.
A boy with extrasensory powers awoke in bed transformed into Kadabra. (FireRed)”
Så när ni fångar en Kadabra är det inte en pokémon vi hittar. Det är en vanställd pojke som förvandlats. Muterats. Vi knölar ned denna pojke i ett litet ägg och tvingar honom att slåss åt oss. Försök få igenom den idén i vilket annat spel som helst och jag tror att det kan bli en del protester.
It [Drowzee] remembers every dream it eats.
It rarely eats the dreams of adults because children’s are much tastier. (Silver)
Så här har vi en pokémon som ser ut som en blandning mellan en elefant och en banana split. Muppig till sitt utseende, men faktum kvarstår att den ÄTER BARNS DRÖMMAR! Det är ganska skevt när en tänker efter. Det kanske låter oförargligt, men Drowzee kan alltså hoppa in i huvudet på människor och äta upp deras upplevelser (för det är i princip vad drömmar är). Drömmar är ofta en bearbetning av all information vi har exponerat oss för under dagen, vare sig det är grubbel på problem som måste lösas, vår syn på oss själva och andra, eller bara praktiska upplevelser under dagen. Det är viktig information som behövs för att vi ska kunna utvecklas kognitivt och den här godiselefanten bara smäller i sig den informationen! Grymt oartigt.
The spirits it absorbs fuel its baleful fire.
It hangs around hospitals waiting for people to pass on. (Black 2)
Lampent (förmodligen ett ordspel på lament=beklaga, sörja) väntar utanför sjukhus. På att människor ska dö. Så att den kan äta upp deras själar. Ni hör hur extremt creepy det här är, va? Lampent är i princip en gullig variant av döden. Den livnär sig på själar genom att suga i sig dem och använda som bränsle för att hålla sig vid liv. Vi har sett liknande premisser i andra spel, men de är knappast gulliga!
Each of them carries a mask that used to be its face when it was human.
Sometimes they look at it and cry. (Black)
Ooookej. Så Yamask är ungefär så obehaglig som en kunde förvänta sig med pokémons på den här listan. Precis som Kadabra är det här en människa som har förvandlats. För att påminna sig själv om den obeskrivliga fasa som inträffat bär den runt på en mask av sitt forna jag och gråter ibland över sitt förflutna som aldrig kommer komma tillbaka. Behöver jag säga något mer?
Its tongue is made of gas.
If licked, its victim starts shaking constantly until death eventually comes. (Silver)
Om ni ser det här scenariot i en film är det inte en komedi ni tittar på, okej? Det här är skräckfilmsmaterial om något. Haunter slickar på fienden och de dör i vad som kan tänkas vara obeskrivlig smärta. Inte ens de som ser personen dö kommer vara utan mentala ärr efteråt.
According to old tales,
these Pokémon are stumps possessed by the spirits of children who died while lost in the forest. (Y)
Med en trolig referens till Aokigahara, en skog vid foten av Fujiberget där många har gått för att ta sitt liv. Phantump är i princip dessa självmordsoffer som tagit nytt liv i den växtlighet som finns i skogen. Jag lovar att det finns en (eller flera) japanska skräckfilmer om det här. Nej, Pokémon Y är inte definierat som skräck, vilket bara gör det ännu värre.
If it is sad or lonely, the skull it wears shakes,
and emits a plaintive and mournful sound. (Gold)
It always wears the skull of its dead mother,
so no one has any idea what its hidden face looks like. (Silver)
Det här är nog favoriten när det kommer till obehagliga backstories. Cubone är en liten dinosaurieliknande pokémon som slåss med en benknota och har ett kranium som hjälm. Att det är dennes döda mor gör det bara mer obehagligt. Benknotan hen använder för att slåss med är förmodligen ett lårben från samma mamma. Att samma kranium vibrerar och ger ifrån sig en klagosång när Cubone är ledsen eller ensam är bara vidrigt bortom ord. Teoretiskt sett är alltså mamman inte borta. Hon är död – ja, men hennes ande lever kvar i kraniet. Cubone bär alltså runt på ett spöke som ger sig tillkänna när hennes barn inte mår bra. Allvarligt, Nintendo?! Det är briljant men samtidigt så extremt stört och obehagligt!
Bra jobbat.
Vill ni se mer av ”Creepy Pokémons” kan ni ta en titt på artikeln här, samt hitta länkar till artisten.
