Vi var till repan och sjöng en del i fredags. Runt sex på morgonen började vi röra oss hemåt. Lagom drucken och fysiskt utmattad lyckades jag ta mig hem och totalkrascha. Vaknar på lördagen med skit i ögat som gör ont, sliten bortom ord och ljuskänslighet som gjorde det smärtsamt att ens försöka sätta sig framför en skärm. Jag låg och halvsov hela dagen och hoppades att ögat skulle bli bättre. Framåt kvällen blev det hanterbart. Så ja, jag har lyckats sacka med Spelmode igen, men den här gången fanns det skäl till det!
Klädesplagg: Mössa
Spel: World of Warcraft
Motiv: Logga för Alliance/Horde (mössan kan vändas ut-och-in)
Köpt: Loot Crate Gaming
Min käre bror är ett fan av Blizzard. Han har plöjt igenom alla deras spel och han berättade om en ”våt dröm” han hade – att kunna spela alla spelen med mig. Jag förstår definitivt känslan. Delad glädje är dubbel glädje och när du kan dela något du älskar med någon som kan uppskatta det själv är det en särskild känsla. Om jag vill dela något jag älskar är det alltid Pixelbrorsan som har första prio. Sedan releasen av Cataclysm för sju år sedan har han försökt flirta in mig i World of Warcraft. Det började med videon till sagda expansion och lite lore. Sedan dess har han sakta försökt få in mig på det, utan att bli för på och istället avskräcka mig.
Hjärnbäbisen som berövade mig speltid
Var tvungen att raka både hår och skägg, men jag fick en häftig dragkedja iallafall!
I slutet av förra året lyckades han få mig att börja spela Blizzards flaggskepp. Jag hade roligt, men det var mycket jag störde mig på designmässigt. Vissa saker är helt enkelt inte bra enligt dagens standard. Det är dock förståeligt med tanke på att World of Warcraft fyller 13 år på torsdag. Det blev dock ett break eftersom jag drog på mig en tumör i slutet av året. När jag väl kom hem från sjukhuset i Februari bodde jag hos föräldrarna ett tag. Jag hade extrem yrsel, var konstant illamående och hade extrema plågor av kortisonet i början, så jag spenderade några veckor hos föräldrarna för att ”stabilisera” mig själv igen. I Mars tog jag upp spelandet igen, men väldigt sparsamt. Yrseln var fortfarande kvar och när Hellfire Peninsula i Outland bestämde sig för att luta på ett obehagligt sätt fick jag pausa och spy lite istället.
Nu, nästan ett år efter att den där lilla skitungen dök upp, är jag nästan på 100% igen. Jag är tillbaka i World of Warcraft och tycker om det alldeles förnämligt mycket. Efter att ha rapporterat som en galning från Blizzcon i år har mitt intresse för deras spel växt alldeles makalöst och jag har petat runt i samtliga spel som Battle.net erbjuder. Nu när jag är tillbaka till Azeroth spelar jag mycket mer flitigt och intresset känns så mycket mer genuint nu. Det må vara ett gammalt spel, men jösses vilken intrikat och fantastisk story och lore spelet har. För er som räknar er speltid i veckor och månader är det här inget nytt, men som nyfrälst nybörjare med bara ett tiotal timmar i bagaget är det här riktigt häftigt. Du kan med andra ord inte avfärda spelet bara för att det är gammalt – det har en ny expansion på ingång och har hållits vid liv sedan release.
Ett tidlöst äventyr
Precis som världen, med sina hopp i tiden och märkliga paradoxer är World of Warcraft tidlöst. Du kan sätta dig som färsking och ta del av denna värld idag och fortfarande tycka om det. Det finns en del saker som inte åldrats särskilt bra, men den visuella biten känns inte alls förlegad. Det må vara få polygoner och en ”forntida” grafik, men designen är fortfarande extremt vacker och den idag daterade grafiken är inte ett problem. Designen är fortfarande på en grymt snygg nivå.
Storyn är självklart lika fantastisk nu som då. Jag skulle dock rekommendera att ni spelar igenom Warcraft III först, bara för storyn. Mycket av det som händer i World of Warcraft har direkta kopplingar till det. Deras andra expansion Wrath of the Lich King ger en otroligt intressant story till Arthas och vad som leder fram till sagda expansion. Vi får självklart ta del av andra starka karaktärer, men personligen är det den kampanj som fastnade hårdast hos mig. Jag har precis tagit mig in i Northrend med min hunter och warrior, så jag kommer snart sluta cirkeln på den punkten. Allt tack vare en tålmodig bror som envisades med att ta sig ett steg närmare den där våta drömmen. Plask plask.
En av milstolparna. Eftersom det är mitt första besök intar jag tronen, som traditionen kräver, medan Pixelhabit gör det bekvämt för sig på det ergonomiska stengolvet.
