Vissa människor söker validering i allt de gör. Det finns en poäng, för det är inte vad vi säger eller skriver som definierar oss. Det är vad vi gör. Det är dock lätt att bli besatt av idén att bekräfta sig med handlingar och glömmer bort att det är minst lika viktigt att inte göra någonting alls ibland. Sova, slötitta på en serie – springa runt och ordna småplock i ett spel.
Klädesplagg: T-shirt
Spel: Agents of Mayhem
Motiv: AoM logo (Fleur de Lis)
Köpt: Present
Agents of Mayhem är ett free roaming-spel. Du har dina uppdrag, det finns en story, men som jag nämnde i tidigare del så är det otroligt svårt att balansera gameplay, story och exploring. Det ena kommer oftast på bekostnad av de andra två elementen. I Agents of Mayhem står exploring i fokus. Exploring och grind. I spel där du kan utforska (och uppmuntras till det) finns det ofta en massa saker att samla. När jag recenserade Agents of Mayhem hade jag hutlöst roligt åt att samla saker, få de där procentmätarna att sträcka sig mot hundra. Med en överskådlig statistikskärm var det svårt att inte försöka samla allt.
En helt ny värld…
Att spela spel för att klara av dem är bara en del i det hela. Att kunna springa runt och inte göra någonting alls är minst lika viktigt, särskilt i spel som erbjuder de aspekterna. Det är vanligast exploring och grinding, men återfinns även i mer linjära storyspel, där du kan spela om uppdrag. Det öppnar upp det för en helt ny typ av samlande. När vi känner att vi inte riktigt orkar hänge oss så seriöst är det skönt att sätta sig och slöspela och inte bry sig särskilt mycket. Sportspel är praktexempel på detta. De har ingen story, ingen exploring – det är bara match efter match. Du kan slappna av på ett annat sätt när det inte finns några insatser och det låter hjärnan ladda ur mellan varven.
När jag spelade Red Dead Redemption gjorde jag alla sidouppdrag och alla storyuppdrag. Till slut kom jag till en punkt då spelets story helt enkelt var för påfrestande. Jag levde mig in någon innerligt i RDR och när den där extrema skitstöveln Edgar Ross fortsätter pusha John Marston att göra allt han vill tappade jag till slut orken. Jag ägnade ett par dagar åt att bo ute i skogen istället. Jag gjorde inga uppdrag, jag samlade inget med ett syfte. Jag bara red rakt ut i skogen och hittade en man som hade ett läger i det snötäckta skogslandskapet. Vi pratade lite och sedan bestämde jag mig för att göra honom sällskap. Jag hittade en övergiven stuga i närheten där jag flyttade in temporärt. Tillsammans satt vi vid hans lägereld och pratade. Jag jagade björn och annat vilt. Sålde bytena vid en närliggande bytesstation. Där kunde jag skaffa mer ammunition och mat. Det var skönt att bara lämna världen bakom sig.
En balans som är svår att nå
När ett spel innehåller för mycket kan det lätt bli uttråkande för mig. Bethesda har briljerat i ”more is less” med Fallout 3 och Fallout 4 för mig. Det skröts om allt du kan göra och att det var så mycket innehåll, men det har ingen betydelse om en tappar intresset. Det sista jag gjorde i de spelen var att försöka få tillbaka lusten genom att inte göra vad NPC:s ville att jag skulle göra. Jag inledde min prokrastinering och slutade göra vettiga saker. Jag började utforska, hitta märkliga ställen med ännu märkligare människor. Jag försökte utforska hela kartan. Tyvärr räckte inte det och jag tröttnade på spelen och känner ingen som helst lust att gå tillbaka till dem. Trots detta så är Fallout-spelen av Bethesda praktexempel på den här typen av spel. Du tar en paus från det du ska göra och börjar leka med precis allt annat istället.
Skyrim var ett utmärkt spel i det avseendet, men tyvärr handlade det mer om tur än något annat för utvecklarna. Världen var undantaget som bekräftade regeln, där det inte kändes utsträckt bara för storlekens skull. Det var en genuint intressant värld att utforska och det var det som drev en som spelare. Att utforska. Med de större side quests som spelet erbjöd från de olika factions hade du fantastiska berättelser att ta del av. Huvudstoryn var otroligt ointressant och inte i närheten av många av de sidouppdrag som en gjorde. Du kände helt enkelt att det gav mer att utforska på egen hand, inte bli ledd av spelets narrativ.
Flest saker vinner!
Agents of Mayhem är ett bra exempel på ett spel där hoarding är det som drar in dig. Det är en måttligt intressant värld att utforska, trots allt. Humorn var genial emellanåt, men mycket kändes lite för edgy för att kännas genuint. De försökte för mycket. Lägger en det åt sidan hade spelet fantastiska möjligheter när det kommer till att slöspela. Hade det inte varit för att en kan försöka dra upp de där procenten skulle det vara helt utan syfte, men det var så nära en kunde komma. Att klara spelet kändes sekundärt. Att faktiskt samla allt var det som gav en fullbordande känsla.
Jag har nyligen blivit nykär i Shadow of the Colossus igen och i sitt nya utförande blev det vad det alltid borde ha varit. Det är ett spel som bygger på atmosfär och narrativ (om än så subtilt) så att utforska i det spelet känns ganska sekundärt. Trots det så finns det tre olika föremål du kan samla där – och det känns roligt. Ödlesvansar (som ger stamina), frukter (som ger hälsa) och mynt (som jag i skrivande stund inte vet vad de gör). Det är tre – TRE – olika saker att samla. Men då världen du befinner dig i är så sällsam och tyst är det en perfekt syssla att göra medan en halvtittar på en serie. Du behöver liksom inte vara fokuserad på spelet. Och det är perfekt. Du kan prokrastinera i lugn och ro.
