Det sägs att den värsta skräcken är den ditt eget sinne skapar. Suddiga bilder, snabba ofukuserade panoreringar och klassiskt spel med skuggorna är bra mycket mer effektiva medel för att skapa skräck än ett blodigt ansikte eller lemlästade spindelkroppar. Nåja, oftast i varje fall.
Det är mycket som måste klaffa för att skapa rätt känsla inom skräck, i synnerhet när det kommer till spel. Ett sätt att få till det är genom att skapa karaktärer som hänger kvar i minnet likt en seriemördare i sin jakt på ditt huvud. Skräck som byggs genom karaktärer kan vara en än större utmaning än skräck rent allmänt, men genom livet har jag stött på ett par alldeles fantastiskt gjorda karaktärer som stämmer in på den beskrivningen. Vissa av dem tillhör inte ens skräckgenren, men får ändå fly-eller-fäkta-responsen att gå i taket. Här följer några av dem.
SA-X (Metroid Fusion)
Jag missar aldrig en chans att berätta om hur Metroid Fusion är ett av de absolut mest skrämmande spel jag haft privilegiet att ta mig an. Den stora, tomma och okända rymden är ett alldeles utmärkt ställe att förlägga skräck till, men det är inte den genre Metroid-serien främst identifieras med. Maridias toner från Super Metroid är djupt rubbande, och faktumet att originalet Metroids musik designades för att ”frammana känslan av ett levande väsen” talar sitt kusliga språk, men det som för mina tankar till Metroid-skräck först, är SA-X. SA-X är en Samus-klon skapad av x-parasiter i början av Metroid Fusion, och denna klon gör i sak spelet till ren överlevnadsskräck. Från ”karaktärens” introduktion till din första kontakt med den spelar du hela tiden Metroid Fusion med viss avvaktan. Och när det väl smäller, då smäller man av.
När jag för första gången vistades på samma skärmyta som SA-X frös jag totalt i mina steg och vågade inte röra en fena. Jag har svårt att minnas ett tillfälle som gjort mig mer livrädd inpå bara skinnet i ett spel. Metroid Fusion var också ett av de första Metroidvania-spelen som explicit förklarade varför alla förmågor var borta i början av spelet. Det handlar inte bara om en känsla av svaghet i början, utan om att ha blivit kränkt, övermannad och berövad din makt av x-parasiterna. Att det senare i spelet dessutom framkommer att andra former av parasiter har satt käppar i hjulet för din framfart gör bara den här adrenalinkakan ännu läckrare. Metroid Fusion må ha sina tillkortakommanden, men SA-X är och förblir en av spelets och seriens absoluta höjdpunkter för mig.
Sinistar (Sinistar)
Sinistar är ett gammalt arkadspel från Midway i vilket du ska skjuta fiender och asteroider och samla bomber, samtidigt som du försöker hålla dig vid liv. För det mesta går det frid och fröjd ett tag. Sedan kommer den, den skrovliga, metalliska stämman som deklarerar ”Beware, I live!”. Du har då max ett par sekunder på dig att lokalisera varifrån monstrositeten närmar sig och börja ladda ur bombmagasinet i den riktningen. När Sinistar når dig är det dessutom svårt att behålla fattningen när alla andra spelljud dränks av hans diaboliska avgrundsvrål som får hela arkaden att tappa koncentrationen.
Sinistar är ett rätt tidigt exempel på syntetiserade röster i spel, och det gör det fruktansvärt effektivt. Rymdondingen Sinistar är ett flygande huvud med en skyddande krage och dålig attityd. Med sitt hångrin (grin betyder leende på min dialekt) rör han sig runt spelplanen tills han byggt ihop sig själv. Med jämna mellanrum kastar han förolämpningar på dig. Dessa återkommer i högre utsträckning när han jagar dig. ”Run, coward, run!” Hinner han ikapp dig hör du avgrundsvrålet igen medan han långsamt äter upp ditt skepp och du får börja om banan. Det är inte svårt att se varifrån Nintendo hittade inspiration till Andross i Star Fox-serien, kan vi konstatera.
Månen
Zelda-spelens egen gubben i månen, det viss säga Månen självt, är en djupt störande syn. Ovan den oturliga världen Termina hänger den och blänger på precis allt du företar dig. I dess blick ruvar en bottenlös vrede, men också något slags sorg. Och den kommer närmre för varje minut. Majora’s Mask är ett spel fyllt till brädden med obehagliga karaktärer, från maskförsäljaren, till Skull Kid, till Majoras anlete självt, men Månen är den utan tvekan mest störande delen i ekvationen som gör spelet till ett av de mest otippat läskiga spelen någonsin. Inte undra på att spelet har så många creepypasta-berättelser kring sig på nätet.
Att kalla Månen för en karaktär kanske är lite att tänja på definitionen. Jag vill dock tro att de flesta håller med mig här, men kanske tycker att maskförsäljaren är den vassare av de två. Maskförsäljaren är konsekvent läskig oavsett vilken version av Majora’s Mask du spelar, men tittar man bara på N64-versionen är det Månen som tar priset. Tyvärr är hans omdesign i nyversionen till 3DS en helt annan historia. Vreden är det enda som är kvar, som att den är en gud som ska vedergälla mänsklighetens alla synder. Inte ett uns av sorg där inte.
