Den 1 mars i år markerade 30 år i branschen för spelstudion WayForward. För att markera året och fira av studion lite extra tänkte Varvat ta med våra läsare på en resa i en artikelserie på fyra delar. Denna artikelserie börjar med en historielektion, för att sedan fortsätta med höjdpunkterna i WayForwards spelkatalog. Höjdpunkterna står för del 2–4 och behandlar olika delar: en för licensspelen, en för retromoderniseringar och avslutningsvis en för studions alldeles egna alster. Texten som följer är del tre och handlar om att ta det gamla och göra det nytt. De så kallade retromoderniseringarna är något studion är riktigt duktiga på. Här följer ett axplock av deras bästa.
DuckTales: Remastered
DuckTales: Remastered gör sitt namn rättvisa. Det här är så mycket mer än en ny omgång målarfärg eller enkel återutgivning. Grafiken är omritad från grunden av WayForwards talangfulla grafiker. De fantastiska karaktärsillustrationerna är försedda med fullt röstskådespel från den tecknade serien spelet är baserat på – med ordinarie röst från alla överlevande i rolluppsättningen. Även banorna är expanderade på, samtidigt som storyn är mer sammanhängande och berättas via småroliga mellansekvenser.
Allt extra godis åsido är DuckTales: Remastered samtidigt väldigt troget sitt original, framför allt när det kommer till kontrollerna. Allt sitter precis där du minns och förväntar dig att det ska vara. Denna rättrogenhet gäller även för musiken, vilken är signerad Jake ”virt” Kaufman. När du först sätter igång spelet hälsas du av Capcoms klassiska SNES-jingel. På det följer en titelskärm som fortsätter retrofesten med en näst intill exakt återskapelse av titellåten från DuckTales NES-upplaga. DuckTales: Remastered är ett kärleksbrev till precis alla involverade, från den tecknade serien, till NES-spelet, till skaparna av bådadera, till varenda gejmer som växt upp med någotdera.
Tyvärr så försvann DuckTales: Remastered från utbudet på digitala spelaffärer så som Steam, PSN och Marketplace den 8 augusti 2019. Troligtvis var detta för att rättighetskontraktet löpte ut. De fysiska utgåvorna av spelet sköt självfallet i höjden som en följd av detta. Sedan den 3 mars i år är DuckTales: Remastered dock tillbaka i samtliga digitala affärer – till och med Wii U:s eShop. Du kan med andra ord enkelt få tag på ett av de bästa ommastrade spel någonsin. Åtminstone ett tag till.
A Boy and His Blob
För Majesicos räkning rebootade WayForward 2009 det gamla NES-spelet A Boy and his Blob på Nintendo Wii. Det gick sådär och var ett tag rätt svårt att få tag på med anledning av dess begränsade tryckning. Tack och lov har spelet sedan dess portats till alla plattformar under solen – för att det var ett riktigt bra spel.
A Boy and his Blob är en så självbeskrivande titel som det går att få. Det titulära paret, en icke namngiven pojke och en Barbapappa-liknande vit ”slemhelge” kallad Blob, måste tillsammans rädda världen Blobolonia från en ond kejsare. Likt många andra titlar avhandlade i denna artikelserie är det en pusselplattformshybrid som fullkomligen osar charm med varje fullt animerat andetag från den handritade huvudkaraktären. Pusslandet kommer i form av godis! Pojken ger Blob ett av flera olika sorters godis (som kanske eller kanske inte är Jelly Beans) och beroende på färg ger detta Blob en tillfällig skepnad av allt från en domkraft till boll eller studsmatta. Godisarna är olika från bana till bana och många pussel kan lösas på mer än ett sätt.
A Boy and his Blob är ett välgjort spel som inte alls fick det genomslag det förtjänade. Det sagt är dess största bedrift dock detta: Det finns en knapp helt dedikerad till att krama blobben. Jag menar, HUR sött är inte det?
Double Dragon Neon
År 2012 slängdes smektillmälet ”bro” in i var och varannan mening, analogt såväl som digitalt. WayForward kikade på denna klick populärkultur och bestämde sig för att proppa sin senaste retro-reboot full av den. Så föddes Double Dragon Neon. Antingen det, eller så var det ett kreativt beslut från utgivarna Majesico; vad vet jag?
Formeln bakom beat ’em ups (eller brawlers, som de gärna också kallas) är enkel: puckla på motståndet till det inte kan stå upp längre och gå sedan vidare till nästa gäng, och sedan nästa – gärna med en boss på slutet av banan. Double Dragon Neon håller sig såtillvida till konceptet, tillsammans med lite extrainnehåll (musik, illustrationer etc.) som höjer återspelningsvärdet. Och det gör det med ett soundtrack som är precis lagom mängder återanvänt, förnyat och helt nykomponerat. Bland annat ett av de bästa röstspåren i ett spel av den här kalibern.
Double Dragon Neon har en nästan identisk början med sin anfader från arkadhallen, men sticker snart iväg i helt andra riktningar. Små referenser och kameos strösslas med jämna mellanrum över spelaren. Det är aldrig ett måste att ha spelat föregångarna, men den som har det kommer få tillbaka sina pengars värde i ren metahumor. En personlig favorit är den lilla detaljen när man återupplivar sin partner. Då dyker en grafik upp på ett kassettband som spolas tillbaka med en hexagonal blyertspenna. Det är bara ett av många exempel på hur formgivarna flörtar med sin uppenbara målgrupp: de uppvuxna med tidiga 90-talets arkadkultur.
Många av WayForwards långvariga anställda växte upp med dessa klassiska spel, så det är inte underligt att de lyckats så bra med att modernisera dem för dagens spelmarknad. Men licenser och moderniseringar är en sak; egen ambition och skapande är något helt annat. Därför tillägnas fjärde och sista delen av denna artikelserie WayForwards alldeles egna spel – originalen som förtrollar minst lika väl som studions övriga katalog. Välkommen åter på söndag!
