Bland de spel jag spelade mest (och jag minns med värme idag) är Castle Adventure, Tapper, Zaxxon, Digger, Sopwith, Test Drive, Bricks och Tetris. Om jag grubblar lite kan jag säkert komma på fler spel, men dessa åtta är de som kommer till mig på rak arm. Jag tänker dock bara prata om de med de starkaste minnena – Castle Adventure, Sopwith och Tapper.
Castle Adventure var ett rogue-äventyr där spelaren var fångad i ett övergivet slott. Målet var att fly från det och få med sig så många skatter som möjligt. Slottet var dock inte tomt. Innanför de tysta väggarna lurade monster och fällor som spelaren måste överleva. För att hitta alla skatter behöver du utforka varje rum noga, samt läsa noga vad spelet berättar för dig. Du kan även utforska de olika rummen med olika textkommandon.
Sopwith var ett flygspel som, i stil med det senare Scramble (föregångaren till Gradius-serien), går ut på att skjuta ned fiendeplan och bomba olika byggnader. Sopwith Camel var ett brittiskt, enmotorigt flygplan som användes i första världskriget, och det är ett sådant plan du tar kontroll över här. Otroligt enkelt, men ack så utmanande och underhållande back in the days. Minns jag inte helt fel kunde en vara två spelare, vilket jag och min kusin tog tillvara på. Tillsammans spelade vi bort x antal timmar på det här spelet.
Tapper är ett gammalt arkadigt spel som utspelar sig i olika barer. Som bartender är det ditt jobb att se till att gästerna är nöjda genom att servera öl (soda?) till dem på löpande band. Du kan hitta ”fiskar” (jag trodde det som barn och idag är det mycket roligare att se det som fisk istället) på bardisken. Dessa startar underhållningen i form av cancan-dansare, men se upp så du inte skickar öl till en distraherad gäst. Krossa ett glas och det är över.
Många av spelen jag spelade som spädgris finns i en mängd olika utformningar, till olika generationer och plattformar. Jag är dock väldigt glad att jag började min spelkarriär med olidliga pipanden från datorn, illustrerat med svart, vitt, cyan och magenta. Att från den grunden jobba upp sig till senare PC-spel, NES och vidare är ett privilegium i min mening. Att sätta sig och kika igenom alla gamla dos-spel är en fantastisk resa i tiden.
Jag må vara lite för ung för de första spelen, men jag har i medveten ålder tagit del av spelrevolutionen och sett hur industrin växt fram på nytt. Allt tack vare några fyrfärgade spel med helvetespip på en gammal kompisdator. Det är ganska häftigt ur ett historiskt perspektiv tycker jag.
