Personligheten
Först på listan har vi FromSoftware, av en mängd olika skäl. Inte nog har de gjort helt fenomenala spel genom åren, men de har gjort dem så de känns värda att respektera. Just för att det är inom en industri som vill spela säkra kort, vara alla till lags, använda mikrotransaktioner och håller spelare i handen. När Demon’s Souls släpptes var många emot spelets svårighetsgrad. Miyazaki-san sket dock högaktningsfullt i det. Han ville göra ett spel som han ville spela. Han brydde sig inte om säkra kort eller vad som var mest lukrativt. Han ville göra ett spel som inte begränsades av en marknad som vill generera pengar.
Vad vi fick var ett spel som blev grunden till Dark Souls-serien, Bloodborne och Sekiro. Demon’ Souls är unikt, med en väldigt egen atmosfär som jag inte sett i många andra spel. Det är svårt och oförlåtande, men istället för att låta spelare lalla igenom spelet får en kämpa för resultaten. Att besegra första bossen ger ett starkare glädjerus än många slutbossar i andra spel. För varje boss som följer har du en ordentlig dos dopamin som väntar och det känns som att en verkligen åstadkommer något. Där andra spel ofta är ”Ah, sådärja.” är Soulsborne mer i stil med ”YES!! JAG VANN!”
Spelen är såklart inte för alla och det är otroligt skönt att spelen i till större del har förblivit sina egna, utan att bli för påverkade av försäljningssiffror. Alla ska inte kunna spela alla spel. Så är det bara. Om alla spel skulle vara för alla skulle vi ha ett hav av generiska, opersonliga spel som du klarar av på en eftermiddag. Men nu har vi spel som Soulsborne och det ska vi vara otroligt tacksamma för.
Tributerna
Jag har egentligen inte så många spel att referera till här, annat än Shovel Knight och det kommande Cyber Shadow. Det sistnämnda är dock bara utgivet av Yacht Club Games. Vad gäller Tom Happ så finns det än så länge bara ett spel under hans bälte och det är Axiom Verge. Min senaste retrokärlek finns att återfinna i Curse of the Moon 1+2 av Inti Creates.
Vad som gör de här spelen så underbara i mitt tycke är att de har tagit tillvara på retrokänslan på ett så underbart sätt. Det är en snygg upplösning (pixelstorlek) som ger den rätta retrokänslan. Det är musik som är trogen NES-eran (med undantag för Axiom Verge). De vandrar inte iväg för mycket i hur de har producerat den. Något som jag är trött på är spel som vill leka retrofantaster, men bara gör det halvdant. Uppenbara, moderna effekter, filter och renderingar förstör den där genuina känslan av retro. Jag säger inte att de spelen per automatik är dåliga, men det som lockar mig mest med ett retrospel är en kontinuitet som håller sig till de mest karaktäristiska och definierande detaljerna hela vägen.
Visst, du har mycket större paletter och fler ljudkanaler i ovanstående spel, men det är ett exempel på de godkända undantag som bekräftar regeln. Det lyfter bara fram den där blippbloppiga pixelkänslan på ett snyggt sätt. Smaken är såklart som baken. De retrospel som tilltalar mig absolut mest är de som använder fingertoppkänsla när de skapar sina spel. Det är en stor skillnad på att googla ”pixel art” i tio minuter och faktiskt ha växt upp med spelen. Det är lite så det känns när jag tittar på de spel som vill ha en retrokänsla i sina titlar. Det handlar alltså inte om någon form av elitistisk fanboyism. Det handlar om förståelse för koncepten och att kunna porträttera dem med elegans.
Har du missat ett avsnitt? Klicka dig vidare till övriga dagar här!
