Först blev jag jätteglad när jag fick i uppdrag att utse årets indiespel. Jag gillar det mesta som är indie, eftersom det handlar om folk som sitter och knåpar envetet med något de verkligen gillar. Sen fick jag problem, för i dessa dagar är det rätt många som lyckas hitta tid till att göra det de verkligen gillar, och vi andra ställer oss uppenbarligen i kö med öppna plånböcker och väntar på vår tur att få kasta pengar på dem. Härligt är vad det är! Men också problematiskt, åtminstone för en som varken äger alla konsoler, har det senaste i grafikkort eller har all tid i världen till att spela spel. Till råga på eländet är det dessutom mindre än ett halvår sen jag började skriva för varvat, så min kännedom om spelkatalogen för första halvan av 2013 är mindre god.
Emellertid finns det få spel jag har spelat så mycket i år som Völgarr the Viking. Det är inte ett spel som bryter ny mark inom nästan några områden – grafiken och spelbarheten är av en art som var på topp under tidigt 90-tal – det är inte det spel vars kickstarter rönt mest uppmärksamhet – ”bara” 200% finansiering, jämfört med över 800% för de allra mest framgångsrika, och det är heller inte det spel som fått mest medial uppmärksamhet. Det har inte ens en Wikipedia-artikel.
Men, det lyckas väldigt väl med att fånga den fina känslan många av oss hade när vi spelade ett eller annat välgjort spel av Metroidvaniatyp på 16-bitarsmaskiner för en sådär 20 år sen. Då spelar det mindre roll att någon utan hjälp av storbolagen har svängt ihop ett MMO med riddare eller ett asfräckt shoot-em-up till PS4. Vän av ordning påpekar kanske att jag givit andra indiespel högre betyg än Völgarrs 8, men det som drog ned betyget var framför allt att spelet var lite kort, lite svårt och lite nischat för att bli en succé för den breda massan.
Völgarr själv firar vinsten på det enda sätt han vet – att kasta spjut genom zombies.
Hedersomnämnande: Guacamelee!
Retroreferenserna duggar tätt i Guacamelee!
När det kom till hedersomnämnandet fick jag förstås problem igen eftersom det fortfarande fanns i stort sett lika många spel att välja bland. Jag avfärdade raskt resten av de titlar jag recenserat eller omskrivit på annat sätt och som föll inom ramen för indie – eftersom jag redan skrivit om dem. Istället ville jag lyfta ett spel som jag ännu inte spelat, men som lyckas få mig mest sugen på att prova (hade jag haft en yngre och friskare dator hade jag säkert spelat det vid det här laget dock).
Till skillnad från många andra spel jag skrivit om är inte Guacamelee! rakt av retro. Referenserna finns där, men i övrigt är det en modern framtoning, med koncept både story- och grafikmässigt som jag associerar till Genndy Tartakovski (Samurai Jack, Dexters laboratorium, Star Wars: Clone Wars). Lägg till det en och annan twist som skiljer ut spelet från mängden av plattforms- och beat ’em upspel så är ju valet relativt lätt.
Kortfattat så spelar du en mexikansk agavebonde som blir en luchador, d.v.s. mexikansk fribrottare, för att rädda sitt hjärtas dam. Till sin hjälp har han en katalog med fräcka moves och förmågan att flytta sig mellan den levande världen och dödsriket. Om eventuella försenade tomtar ger mig en bättre dator vet jag precis var julbonusen hamnar…
