Daniel har haft lite förspel med fem titlar plockade på måfå i Steams Förfestival. Och med måfå menar jag självklart att boken döms helt och hållet på omslaget; ordet rogue är bannlyst och fighting är inte precis på menyn. Se det som ett högst personligt skyltfönster av genreåsikter. Med det sagt, här är ett par titlar jag fann intressanta nog att prova.
Afterimage
Släpps: 26 april 2023
Sällan har ett spel frustrerat mig så som Afterimage just gjorde, och jag vet inte om jag är odelat förtjust i det. Det här är Hollow Knight-nivåer av djävulskap och vore jag inte en lugnare man nu än för tio år sedan hade jag eventuellt varit en kontroll fattigare. Men en sak kan jag säga, och det är att vad för orättvisor som än väntade runt hörnet så gick de att överkomma med ihärdighet. De med bättre Soulslike-inställda hjärnor än jag lär inte ha tillnärmelsevis lika mycket problem, men de lär nog faktiskt inte heller finna kontrollen och finessen lika belönande.
Nåväl, en demo är sällan lika putsad som den färdiga produkten. Om Afterimage följer en sådan devis är det utan tvekan nog för att jag ska kika ordentligt på det när det släpps. Det finns bättre spel i den här genren, men det går inte att förneka dennes grace.
Planet of Lana
Släpps: Kvartal 2 2023
Planet of Lana är spelbart, och då gör en rätt i att ta chansen. Det kan vara så att det är omöjligt för Planet of Lana att leva upp till all den massiva hajp som det hunnit få. I mitt tycke ger dock demon en fingervisning i helt rätt riktning. Här etableras vänskapen, världen, hotet och en handfull av mekanismerna som ligger under den motorhuv som kallas för gameplay.
Demot är knappa tjugo minuter långt, men är alltså rasande effektivt (och vackert). En varning om att spelet inte är helt optimerat för låga systemkrav är bland det första som möter dig. Kanske är det därför som Planet of Lana hickade till lite lätt mellan miljöombyten, eller kanske är det så att en 2080 SUPER inte är nog åt max-kraven spelet har. Förhoppningsvis är det det förstnämnda. Planet of Lana är vackert, men inte kryptogruvagrafikkortsvackert.
Säg, bland alla dessa 2D-spel känns det verkligen som att de hade sett fantastiska ut på en 3DS, i all sin stereoskopiska prakt. Det får mig än en gång att sjunga klagosånger om teknologins totaldöd och se fram emot dess nästa, oundvikliga iteration.
Cynthia: Hidden in Moonshadow
Släpps: Kvartal 1 2023
Cynthia: Hidden in the Moonshadow fångar uppmärksamheten med en alldeles underbar illustration, och ser inte heller oävet ut när skärmfoton cirkulerar. Det är i rörelse problemen börjar synas och hela fasaden rämna i kanterna. Det hörs inte minst på en röstskådespelare som förefaller rejält otränad och tyvärr inte har vare sig flyt eller en i sig angenäm stämma.
Vi kan ju fortsätta med att kontrollen är stel; Cynthia rör sig långsamt och kan inte springa, klättring är hackigt och långsamt, känsligheten i kameraspaken är för låg när du går rundor i tredjeperson och för hög när du siktar med pilbågen. Det är verkligen inget vidare första intryck. Intrycket svärtas ner ännu mer av en översimplistisk smygmekanik (mot fiender du inte vet något alls om) och ett måste att göra dina pilar själv i ett crafting-system.
För allting Cynthia har till fördel (konst, en okej design och lika okej musik), har det minst lika mycket i fatet, helt enkelt. Den här är nog rätt säker att hoppa över, tyvärr.
Astra: Fading Stars
Släpps: Snart
Ännu ett metroidvania, säger du? Vad kan jag säga – jag är svag för välanimerade små féer med förmågor att utforska och världar att rädda. I Astra spelar du som … Celina. Berättelsen kastar en rätt så klumpigt in i bataljerna, men det är uppenbart att spelets omvärld har sett bättre dagar.
I mångt ger Astra: Falling Stars ett rätt tafatt intryck som det av ett rätt ambitiöst skolprojekt, men här ska äras den som äras bör: Stämningen spelet lyckas uppbåda på den korta tid demot tar är mer än vissa titlar klarar av på åtskilliga timmar. Färgvalet tillsammans med den följsamma animationen går oerhört väl samman med ljudmattan, som består av toppklassig ambiens och ljudeffekter med ett gott ”oomf”. Kontrollen över Celina är toppen, med exakt rätt balans mellan tyngd och flyt. Tanken på annalkande dubbelhopp, sprint och fler attacker får mitt genrevänliga hjärta att dunka förtjust. Jag tror att Astra: Falling Stars mycket väl kan bli en tyst framgång. Det är i varje fall min ambition att ta reda på mer när det väl släpps.
Wordless
Släpps: 2023
Wordless är precis som det låter. Jag skulle till och med vilja påstå att det nästan är lite FÖR fåordigt; inte hela systemet förklaras, och det som gör är inte omedelbart tydligt.
Det vi får se i demot är ännu ett metroidvania-spel, men med ett riktigt lovande kampsystem. Detta kampsystem är endera turbaserat, endera reaktionsbaserat. Alla attacker har dessutom olika typer/element, som såklart är olika effektivt och olika användbart beroende på fiende. Tillsammans bygger de ett intrikat system av attack och försvar där rytm är lika viktigt som snabba beslut. Det är djupt fascinerande, men i dagsläget tyvärr inte gjort för handkontroller. Input visar bara tangentbordslayout, vilket betyder att du får spela med ett, eller som jag meka med att binda knappar korrekt.
I övrigt är det svårt att inte slås av hur fenomenalt skön ljudmatta Wordless har. Ambiens och slagsmålsljud ligger som en tryckande, mystisk kraft mot öronen. Det här bör absolut avnjutas med ett headset, och med fördel i totalt mörker. Ljussättningen i Wordless är nämligen av samma kaliber, och jag hoppas innerligt på ett najs HDR-stöd som verkligen kan blända publiken.
Den första timmen av Wordless har övertygat mig om att det är värt att hålla ögonen på. Mekaniken, designen och till och med finliret är riktigt välkomponerat och stämmer upp till ljuvlig sång. Den största frustrationen förutom kontrollstödet är faktiskt min egen klumpighet när jag fumlar rundor i Wordless. Men när allt flyter på fint, är det så uppenbart att det bara är jag som är stendum. Men vad gör det, när wowfaktorn blir desto mer tillfredsställande?
